Äntligen har jag tid för att sätta mig ner och skriva om hur förlossningen gick till! Tog bara två månader innan tillfället föll in, haha!

 

 

Jag hade känningar redan på söndagen den 25 augusti. Skrev ett blogginlägg vill jag minnas, om att jag hade lite sammandragningar men det kom bara en i timmen ungefär och jag var inte särskilt orolig för att nåt skulle sättas igång. Förstod ju att det var på väg, men som de flesta så var jag förberedd på att det skulle ta tid. Gick och la mig. Vaknade tidigt morgonen efter (måndagen den 26e), runt kl 05, av att jag hade tätare och starkare sammandragningar än kvällen innan. Försökte somna om men jag blev pirrig som fasen för att det skulle vara på gång! Låg vaken i två timmar innan jag gick upp för att kissa kl 07. Väl på toaletten upptäckte jag ytterst lite blod på pappret, första tanken var "nu händer det". Stoppade i en binda och gick för att sova igen. Slumrade till i en halvtimme innan jag plötsligt blev klarvaken när jag kände att nåt började rinna - vattnet! Kastade mig upp ur sängen lagom tills det började sippra, ropade högt till mannen som sov "NU GÅR VATTNET!!" och tog mig till toaletten med blöta spår efter mig, haha. Och sen hände det precis som på film - drog av brallorna och allt forsade ut i ett enda splash på golvet, HAHA. Torkade upp röran, stoppade i en ny binda som jag märkte rätt snart inte räckte till - varför har ingen berättat att vattnet faktiskt fortsätter rinna hela tiden?! Trodde ju att det var EN tidvattensvåg, sen var det bra. Tydligen inte.

 

Ringde till förlossningen som frågade hur tätt det var mellan värkarna, de hade avtagit lite och hon sa att det ska vara ca 3-4 min mellan varje värk, då är det dags att åka in. Skulle det bli så jobbigt att jag ville ha smärtlindring så skulle jag höra av mig igen.

Ringde sen till körskolan och fick avboka min uppkörning som jag skulle haft på eftermiddagen, är inte det typisk timing? Smsade Sofie & Johanna också som jag skulle träffat med, och mannen fick ringa och avboka ett möte han skulle på - typsikt att allt skulle sätta igång på en dag när man har viktiga saker planerat, haha! Men nu var det bara att vänta. Värkarna avtog lite, jag ringde och pratade med mamma som bestämde sig för att komma över eftersom hon skulle köra oss, och jag var lite nervös att det skulle sätta igång jätteplötsligt så att hon inte skulle hinna hämta oss (tji fick jag...)

 

Vattnet gick alltså 07;30, vid lunchtid ringde jag till förlossningen igen då mina värkar var tätare, men den något snorkiga barnmorskan i luren menade på att eftersom jag inte fått en enda värk i luren så var det på tok för tidigt att åka in ännu. Så vi packade väskorna, och så åkte vi in till Kalmar för att hämta styvfar på jobbet och sen hem till mamma för att fördriva tiden. Kl 18 åkte vi in, och lagom tills jag lagt mig på bädden och de kopplat på CTG'n så avtog värkarna... Vilket gjorde att vi blev hemskickade. Kändes så jävla jobbigt att ha värkar från helvetet, och så fick man inte stanna... Så mamma och Mats körde hem oss till sambons familj för att ha nära att åka in när det väl blev dags.

 

Satt sen hela kvällen där hemma och genomled värk efter värk, Christopher klockade för att vi skulle vara HELT säkra på att inte bli hemskickade igen. När det var 3 minuter mellan värkarna var kl 01 på tisdagsnatten den 27e, och Svenne skjutsade in oss. Jag blev ännu en gång uppkopplad på CTG'n, och precis som förra gången avtog värkarna med längre mellanrum och väldigt oregelbundna - jag blev helt gråtfärdig för jag var så jävla trött, jag hade sovit dåligt natten innan och värkarna tärde. Barnmorskan skickade hem oss igen, men med en sömndos bestående av morfin, alvedon och nåt värkavstannande så att jag skulle kunna få lite sömn, och så bestämde vi att jag skulle ringa igen på morgonen efter för att bestämma en tid då vi kunde komma in och kontrollera mitt vatten. Ingen hade hittills undersökt mig då man tydligen är väldigt infektionskänslig efter att vattnet har gått.

 

Vi åkte hem, kom i säng runt 03 och jag fick några timmars sömn innan jag vaknade av värkar igen på morgonen. Dessa avstannade dock senare under förmiddagen (antar att den där värkavstannande tabletten kickade in lite senare än planerat), så jag passade på att sova några timmar till. Ringde sen till förlossningen och fick en tid till klockan 19 på kvällen. Nu hade jag alltså haft värkar i ett och ett halvt dygn, med vattenavgång, och inget hände. Det talades om att jag skulle bli igångsatt om det inte satte fart framåt kvällen. Tack och lov blev värkarna tätare när vi kom fram till sjukhuset för tredje gången på två dagar - jag blev uppkopplad på CTG'n IGEN, och nu äntligen verkade det ta fart! Frågade försiktigt undersköterskan om vi fick stanna, "ja nu skickar vi ju inte hem er!" svarade hon glatt som att det var det självklaraste i världen, och jag blev så GLAD för äntligen kunde jag få smärtlindring, haha!

 

De undersökte mig och jag var öppen ca 4 cm, fortfarande en lång väg kvar. Blev introducerad för lustgasen relativt tidigt, först var jag lite nervös eftersom jag hört om folk som blir skitdåliga och spyr av den, men jag upplevde den som en skön avdomning som gjorde att man kunde slappna av och faktiskt andas lättare.
De tog en temp på mig, och tydligen hade jag 38,9 graders feber vilket kom lite som en chock! Förmodligen var det väl början på en stundande infektion pga att det gått så lång tid sen vattnet gick gissar jag på, jag fick iallafall febernedsättande. Under varje sammandragning så tappade CTG'n på magen kontakten med bebisens hjärtljud, och då det är viktigt att veta hur bebisen mår hela tiden och speciellt under sammandragningarna så bestämdes det att de skulle koppla på en skalpelektrod på hennes huvud inuti mig. Det var precis så otrevligt som det låter, lustgasen gjorde mycket där!

 

Runt midnatt till onsdagsmorgonen (den 28e) så bad jag om att få ryggbedövningen. Det tog nästan en timme innan narkosläkaren som skulle utföra det hela dök upp, och när han väl gjorde det blev jag upplyst om att jag nu var fullt öppen så smärtan i ryggen skulle eventuellt lindras lite, men att trycket neråt skulle bestå. "What the heck" tänkte jag, andades lustgas och så kopplade de in den. Kände ingenting utav det. Nu började väntan på att Joline skulle sjunka tillräckligt långt ner i bäckenet för att jag sen skulle kunna krysta, och det var här som det började bli häftigt eftersom att man kände för varje värk hur något kom längre och längre ner liksom. Det var också här någon gång som de kopplade in värkstimulerande i droppet för att skynda på det hela.

 

Strax innan kl 05 på morgonen undersökte de mig igen, och vi kom fram till att jag kunde börja provkrysta. Jag är faktiskt osäker på om jag upplevde någon verklig krystvärk egentligen - eller så var jag helt enkelt så borta på lustgas, smärta och adrenalin att jag inte märkte nån skillnad. När jag började krysta, så kom det plötsligt en jättetjock blodstråle rakt ut, och det oroade tydligen alla väldigt mycket eftersom DEN mängden som kom är lite onormalt. Sköterskorna befarade att moderkakan höll på att lossna, och gör den det medan barnet är kvar i magen så upphör syret till barnet och det vet ju alla vad det leder till... Snabbt kopplade de på en sugklocka (inte heller en trevlig upplevelse när de ska in och rota med såna stora verktyg, men höll humöret uppe och försökte komma ihåg att här ska jag faktiskt pressa ut ett barnhuvud inom kort och det lär vara en ännu värre smärta så jag höll ut).

 

Sugklockan kopplades på kl 05:20, läkaren gjorde ett drag i en värk medan jag krystade, och i nästa värk så var hon ute - 05:22. Tror inte jag krystade mer än fem gånger allt som allt. Direkt när hon var ute så fick hon komma upp på min mage jättesnabbt - jag konstaterade hur liten hon var och sedan sprang de iväg med henne till neo då hon var väldigt slapp och medtagen. Christopher fick springa med, och jag fick ut moderkakan som de undersökte och konstaterade att den var hel och helt normal. Vet fortfarande inte anledningen till varför jag började blöda så, och inte de heller. Tydligen kan det bli så ibland. Blev ihopsydd med fem stygn ytligt, och de var förvånade över att det var en sån pass ytlig bristning för att vara förstföderska med sugklocka. Christopher kom tillbaka in i rummet storbölandes, och när jag var klar rullade de in mig till neo där jag fick lilla stumpan på bröstet. De kopplade in antibiotika pga att jag hade feber, och för att vara på den säkra sidan att Joline inte smittats av min infektion. Ganska så direkt blev jag varm och snurrig av att vara inne på den dö-varma avdelningen blan alla värmekuvöser, så de rullade ut mig så att vi kunde fika, jag fick duscha och vila lite innan jag sen fick ett rum på neo med stumpan.
 Vi fick stanna i fyra dagar innan vi fick åka hem på lördagen.

 

Allt som allt så upplevde jag ändå min förlossning som positiv ändå, trots att det tog så lång tid innan det väl satte igång. Det var ett helvete att gå hemma och känna att det inte hände något, men från det att jag blev inlagd kl 19 kvällen innan tills dess att hon föddes så var allt bara positivt och jag fick jättebra stöd av alla snälla sköterskor. De var precis så informerande som jag önskade, och jag känner absolut att detta är nåt jag vill göra igen!