Jag orkar inte mer nu. Detta är sista gången jag tänker ta emot mer skit.

Hur många gånger har jag lovat mig själv det där? Och alltför ofta tänker jag på hur länge jag ska orka stå ut. Hur länge ska jag orka att bo i samma hus som idioten min mamma har råkat gifta sig med?

Ikväll har jag insett att jag nådde bristningsgränsen för länge sen. Jag fortsätter som vanligt, men inuti mig finns en ilska som aldrig försvinner. Ni vet, ibland när man blir sådär jättearg och inte vet vart man ska ta vägen - då tänker man dumma tankar om den personen man är arg på. Man kan ibland önska att personen ska dö, och är man riktigt arg kanske man till och med säger det till personen. Men när man har lugnat sig lite så är det ju inget man vill egentligen. Det är bara sånt man säger i ren ilska - tomma ord utan betydelse. Men det händer inte mig. Inte längre. Jag har byggt upp ett sånt hat mot den där mannen att just nu spelar det ingen roll vad han gör, för inget kommer någonsin att bli som det var förut. Och det är bara hans eget fel, hans sätt att vara, hans sätt att vara mot mig.... Han är förjävlig, ett as. Och jag vill inte bo med honom mer.

"Men har du pratat med din mamma om detta då?" Självklart har jag. Vad jag sa? Jag frågade lite spydigt om inte hon och Mats skulle skilja sig, för det sa hon för ett tag sen att de skulle göra när jag och Mats bråkade och han sa en grej till mig som är ganska oacceptabelt....
M: Vad pratar du om?
J: Du sa ju det den där gången...
M: Jag sa aldrig att vi skulle det, jag sa att det kanske kommer bli så om inte du och Mats kan skärpa till er och försöka vara vänner. Vadå då, varför kom du på det helt plötsligt?
J: Nää, jag kom bara på att tänka på det...
M: Jaha... Det låter ju som om det är någonting du går runt och hoppas och längtar efter... Amanda?
*tysnad*
J: Mhm...
M: För om det är så, så måste du ju tänka igenom konsekvenserna av det. Då kommer vi ju få sälja huset, göra oss av med katterna och vi kommer få bo i en tvåa, max trea någonstans för något annat kommer vi ju inte ha råd med... Du kommer ju inte heller kunna få hela ditt studiebidrag för det måste ju jag ha att köpa mat för, osv... *paus* Sen kanske jag inte vill skilja mig från Mats heller bara pga att ni inte kommer överrens, då kanske du & Isak får flytta till pappa och hälsa på mig & Mats ibland...

Jag vet fan inte vad jag ska göra. I och för sig är jag beredd att offra hus, katt och de mesta av mina pengar... Men min mamma fattar inte. ÅH, i såna här situationer önskar man att man var liten.