Det finns nog inget som gör mig så glad som komplimanger.

Komplimanger i allmänhet är ju alltid trevligt oavsett - men det är något annat att få en komplimang av någon man inte känner så väl, kanske inte känner alls, eller från någon som man inte brukar höra sådant ifrån. Man tar lättare åt sig.

Som idag på dagiset. Det var dags för barnen att gå ut, och jag skulle hjälpa en pojke, 4 år, att dra upp dragkejan på overallen.
"Du är fin."
Plötsligt, bara sådär.
- Va? :O"
- Du är fin!
- Är jag fin? :D
- Mm.
- Aww, tack så mycket! :'D

Jag började fundera på vad denna 4-åring tyckte var så fint. Vad är en 4-årings definition av "fint"? Var det mina kläder? Smycken? Frisyr? Mig som person? Jag hade lite svårt att fatta vad han menade med fint. Hade jag haft en snygg tröja med något tryck på, eller fina smycken hade jag väl fattat, men jag hade svart tröja, kjol, röda leggings & svarta knästrumpor. Vart är det fina? Jag hade inte ens några smycken på mig! Och då kan man ju börja fundera på vad som fick honom att komma på att jag var fin, mitt under overallpåklädning...

Ni kanske tycker jag gör detta till en större grej än vad det är. "Ge dig, någon sa att du var fin - acceptera och fundera inte på varför personen sa det." Men jag ser mig inte som fin. Jag är inte fin. Ordet "fin" passar inte in på mig. Det är ett ovant ord, ett stort ord som passar unika, utrycksfulla personer. Tvärtemot mig.

Så anlendingen till att jag gör det till en grej är för att jag är ovan vid ordet, kan man väl säga då... Ingen har någonsin sagt till mig att jag är fin. Sen när det väl kommer spelar det ingen roll vem som säger det - det var en 4-åring ,och jag levde på det hela dagen. Jag är fin, yey!