Det var strålande sol imorse när jag gav mig iväg, och jag kände mig sådär härligt höstmysig i min kappa med höstblåsten som rufsade om mitt hår. Stod och väntade på bussen i evigheter kändes det som - fast egentligen var det bara 10 minuter.
Väl framme steg jag av, och när jag gick över de daggvåta, gula löven med mina trasiga och slitna Converse på väg upp mot skolan hörde jag sirener långt bortifrån. Jag får alltid en klump i magen när jag hör sirener. Och jag måste stanna upp varje gång, precis som alla andra. Tänk på det nästa gång ni hör sirener, se er omkring på hur folk regerar. Världen stannar upp några få sekunder.

Det värsta med Kalmar är att allting hörs så jävla väl. Är det konsert på Skälby, så hör man det på kilometers avstånd, ja till och med kanske mil, om vinden ligger åt rätt håll. Idag låg vinden mot mitt håll. Sirenerna kom närmre, de tycktes eka över hela stan. Eller, de gjorde det. Det ekade över hela stan att nu är det något som har hänt. När de två ambulanserna hade kört förbi tonades det tjutande ljudet ut relativt snabbt, och några sekunder senare har man glömt händelsen.

Men jag glömde inte. Jag fortsatte att gå, men nu djupt försjunken i tankar och spekulationer om vad som kunde ha hänt. Två ambulanser... Hmm. Jag kan inte påstå att jag kom fram till något, men däremot började jag fundera på den som behövde ambulansen. Någons liv kanske förändrades denna dagen, kanske flera människor skulle bli påverkade av det. Att en sån vacker höstmorgon med strålande solsken kan utbytas till något hemskt för någon annan.

Och vad var nu meningen med denna texten? Jag vet faktiskt inte, jag bara kände för att skriva av mig. Men vad kan vi lära oss av detta? Ta aldrig något eller någon för givet. Vad som helst kan hända.