Lämnade min man i Blomstermåla idag för första gången på jag vet inte hur länge. Gnällde lite till Frida via sms på tåget hem då jag fick till svar; "Amanda, sluta vara en sån toffel! x)"

När exakt hände detta? Jag har alltid varit en sån där människa som tycker att förälskade par är söta tills gränsen är nådd då det börjar bli liite för löjligt när människorna i fråga börjar toffla mer och mer med varandra, vilket ofta slutar i att paret i slutänden endast umgås med varandra (undantagsvis vid festliga tillfällen då de samlas med gemensamma vänner och dricker ur varandras burkar - vad fördomsfull och dubbelmoralisk jag låter nu). Nu är jag nästan själv där. Okej, inte så att jag isolerar mig med min man, även om jag kanske inte skulle haft något emot det egentligen eftersom att jag är så dunderkär att jag helst skulle vilja låsa in mig i en källare med honom i all evighet för att få ha honom ifred, men det går ju faktiskt inte... Det är så svårt att förklara, men då jag alltid har varit en ganska ledig människa och i princip alltid haft tid för mina vänner oavsett tid på dygnet, så är det ju klart att jag hellre numera spenderar den tiden med min pojkvän istället för att jag bara kanske skulle suttit hemma, eller istället för att åka hem på kvällen efter en fest för att sova ensam så åker jag till honom istället. Hoppas ni fattar hur jag menar? Det jag vill ha sagt är ialla fall att jag är rädd att mina vänner ska tröttna på att fråga om jag ska hänga med på olika saker eller om jag ska ta en fika nån dag eftersom jag numera nästan alltid är upptagen, men samtidigt älskar jag ju att umgås med Christopher. Såklart, annars hade jag ju aldrig vigt all min lediga tid åt den mannen! Åh det är så svårt det där, svårt att matcha tiden mellan pojkvän och vänner och samtidigt göra båda parter nöjda och glada så ingen känner sig bortglömd. Det är fan så svårt...

Och ikväll sitter jag alltså ensam. Mannen skulle lana tills imon eftermiddag, och jag såg ingen anledning till att vara ensam i Blomstermåla tills dess då jag ändå ska träffa Frida framåt kvällen. Och då Christopher beger sig av mot Böda på torsdag så innebär det att vi inte ses förrän på lördag, och det var detta jag klagade över till Frida idag; hur ska jag klara mig?! Och samtidigt som min inre röst skriker "TA DIG SAMMAN KVINNA, DU ÄR 18 FÖRBANNADE ÅR OCH HAR VARIT SINGEL I NÄSTAN HELA DITT LIV, DU KLARAR DIG UTAN HONOM I FYRA DAGAR!!" så kan jag inte kunnat lämna telefonen ifrån mig under hela kvällen i hopp om att han ska höra av sig... Suck, jag är en tragisk människa.


På tal om tofflor... Såna vill jag ha. Behöver ett par ersättare till mina svarta, håriga monstertofflor med klor.
Bild: Google