Ibland kommer jag ner i såna där svackor då jag bara känner mig så jävla ful, tjock och obetydelsefull, och verkligen inte fattar varför jag ser ut som jag gör och hur någon kan tycka om det.

Men sen inser jag hur sjukt fina vänner jag har.
Och mina vänner ljuger aldrig.
De går aldrig bakom ryggen på mig.
De är alltid ärliga och vill mitt bästa.
Och när de berättar hur grym, snäll och cool jag är, hur modig jag är som vågar trotsa människors mallar om hur man ska se ut och bara kör mitt eget race...
Då känner man verkligen hur omtyckt och älskad man är.

Jag är bra. Jag har mängder med vänner! Och alla tycker om mig, precis som jag är!
Och jag är så jävla mycket bättre än er.
Jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ljuga, jag behöver inte snacka skit.
Ärlighet varar längst, och jag tycker synd om de som inte vet hur äkta vänner beter sig.
Jag tycker även synd om de som inte fattar hur jävla lättlurade de är.

Man bara står och ser på hur människor lurar varandra, de tror att de är varandras bästa vänner när det är så uppenbart för alla att de är precis lika patetiska, blåögna och lättlurade båda två. Men varför bry sig? Lika barn leka bäst, sägs det ju, och om de vill leka lyckliga bakom en fasad som inte finns, så sure go ahead. Idioter..

Tack alla vänner för att ni finns! Tack alla för att ni ställer upp för mig i svåra tider! Känns som om vi är en hel armé mot idioterna som inte fattar bättre. Och jag kommer alltid finnas för er när ni har det svårt, glöm ALDRIG det!
Jag älskar er. <3