Börjar bli mer och mer trött på denna sömniga stad jag lever i. Fast egentligen är det inte staden i sig jag är trött på, jag älskar den vackra atmosfären, gatorna, husen.. Allt. Allt utom människorna. Ibland vill jag liksom bara be en del människor dra åt helvete, så sjukt jävla trött på att alla ska gotta sig i andras problem, relationer, intriger, pengar och Gud vet allt! Det fula är ju också att folk tror att allt de säger stannar hos personerna i rummet, men guess what?! Så fort personerna lämnat rummet börjar det pratas och det börjar direkt; småprat i sängen efter krogen en sen kväll, telefonsamtal, "förtroendesamtal" vänner emellan, nästa förfest... Man kan inte lita på nån, inte ens sina vänner. Du tror att du har nån på din sida, nästa stund sitter den personen och diskuterar sizen på dina lår med en väldigt negativ klang. Och jag är så jävla trött på det nu, fortsatt snacka ni men jag har växt ifrån det där nu och nästa gång folk börjar tänker jag sitta tyst och bara tycka synd om er som tydligen inte har tillräckligt med spänning i ert liv utan att ni måste leva på att snacka om andra.