Känner mig lite djup denna afton. Samtidigt som jag känner mig helt jäkla lugn som en filbunke och omöjligt kan trivas mer än vad jag redan gör just nu hemma hos min älskling, så är det ändå som om något tynger inombord. Jag kan inte sätta fingret på vad det är egentligen, jag menar saker och ting är ju bra nu? Jag har för första gången på väldigt länge en annan ork som jag inte haft innan, en annan motivation och saker och ting känns inte lika hopplöst. Jag har världens bästa pojkvän och jag har ett så fridfullt boende som det bara kan bli hemma hos min farmor, but still... Vad fattas mig? Att jag inte kommer flytta hem igen börjar mer och mer bli ett faktum för mig, och jag har långsamt börja acceptera tanken på att detta faktiskt är mitt liv nu och att det är dags att börja leva det på riktigt. Det känns som att mitt liv på något sätt har avstannat mitt i all jävla stress och jäkt - jag har alltid kastats mellan olika ställen hela tiden, sällan en lugn stund omkring mig och nu helt plötsligt är allt så... Fridfullt. Så lugnt.

Jag har nog fram tills alldeles nyss svävat i något slags mellanläge, jag har inte kunnat slappna av ordentligt sen mina föräldrar skildes egentligen utan jag har hela tiden fått vara beredd på nya förändringar och att vad som helst kan hända när som helst. Att helt plötsligt inse att det är slut på det nu, jag har en fast punkt och kan faktiskt varva ner och känna att jag kan planera mitt eget liv... Det är en lite lustig känsla som jag inte vet vart jag ska göra av för den är så ovan liksom.

Samtidigt har jag en såndär härlig myskänsla i kroppen. Tanken på att jag sitter i en lägenhet ute i Blomstermåla med en kille jag faktiskt varit tillsammans med i nio månader är nästan ogreppbar, att faktiskt ha nån som jag vet älskar mig helhjärtat är nåt som kan få mig att fälla en liten tår av lycka när jag tänker på det. Att ha nån att somna och vakna bredvid, att dela sina dagar med på ett annat sätt än man gör med någon annan... Det är så obeskrivligt.

Samtidigt som allt detta så har jag ändå den här obehagliga känslan av att allt kan vända när som. Jag vet av erfarenhet att man inte ska ta nåt för givet och jag har lärt mig att aldrig slappna av helt på grund av detta - jag vågar inte slappna av för jag vill inte mista kontrollen. Mister jag kontrollen så kanske jag mister allt. Jag är så jävla rädd att allt bara ska bli pannkaka igen....

Men samtidigt kan jag ju inte gå runt och tänka så. På något sätt måste jag ju ändå orka leva mitt liv oavsett hur min väg ser ut framför mig. Det hade kanske varit lättare att veta i förväg hur det ser ut så man är förberedd på vad som komma skall, men samtidigt är jag inte säker på att jag vill veta heller för om det visar sig att saker och ting blir förjääävla tradigt i framtiden hade man nog inte orkat bry sig om att leva överhuvudtaget tror jag.

Jag vill planera min framtid, jag vill ha drömmar och visioner! Jag ska ta studenten, jag ska skaffa mig ett jobb och jag ska flytta ihop med världens finaste kille (om han fortfarande vill när den tiden kommer). Citerar Kent i brist på egen beskrivning - "livrädd för att leva och dödsrädd för att dö".