Har idag varit och handlat massa inför min festivalvistelse, lots of konservmat blir det men det är ju lite av hela grejen egentligen. Har i stort sett packat klart nu, det är bara lite smågrejer som jag ska få ner imon innan vi åker. Och just nu sitter jag och är deprimerad (!!) över att jag inte kommer få träffa min man på jättelänge... Fick reda på idag att han åker till Stockholm på fredag och blir borta mellan 2-3 veckor enligt honom själv, men jag hoppas på att han åker hem tidigare som de andra gångerna han har åkt iväg och kom hem redan efter en vecka... Håller tummen! Kanske verkar som ett i-landsproblem att sakna sin pojkvän så med tanke på alla människor i Norge som dött och flera vänner som mist en nära nu i helgen, men allt detta har fått mig att vilja vara nära de som betyder mest för mig ÄNNU mer när man verkligen inser hur lätt det är att ena dagen finnas, och nästa dag inte. Vill bara ha Christopher med mig överallt, helst fastlimmad på mig så jag kan ha kroppskontakt hela tiden, men tyvärr går det ju inte. Och nu när han åker iväg så känns det som att jag ska gå sönder, vi har inte sovit utan varandra mer än EN natt sen midsommar, hur sjukt är inte det? Kommer avlida. Ska skeda med Sofie hela festivalveckan, får boka upp mig med massa vänner när jag kommer hem också så jag slipper tänka så mycket på min man..

Kommer förövrigt bli väldigt ilsk om jag inte kommer få användning av mina gummistövlar alls under Emmaboda nu när jag väl skaffat mig ett par... Hade ju varit så typiskt.