Ibland tror jag att jag faktiskt lider av någon slags sinnesrubbning. Att något liksom inte riktigt står rätt till i mitt huvud alla gånger. Inte att jag har nån begåvningsstörning eller liknande, utan mer att jag har en tendens att reagera väldigt mycket starkare på negativa känslor än vad vanliga, normala människor gör. Har inte en aning om vad det kallas, om det kallas nåt... Men ibland kan jag liksom känna att jag inte är riktigt som jag ska vara på det sättet. Bara en liten fundering såhär på kvällen när man är ensam och saknar lite för mycket. Tråkigt bara att man ska ta så jävla hårt på allting. Men jag klarar mig ju liksom, åtminstone nu. Är dock fundersam på hur det kommer bli om man hamnar i en kris. Tror fan jag skulle gå under då, haha! Menmen, den dagen den sorgen!

Imorgon blir det för övrigt en bra dag. Mys med världens bästa pojkis med fruktsallad och bara kärlek för hela slanten! Som jag saknat männniskan - vi sågs i onsdags senast men fan asså, det är kämpigt! Separationsångesten är inte att leka med, vågar inte ens föreställa mig hur jag skulle klara mig igenom det om han skulle åka iväg till Norge under sommaren. Men det är också en sån sak man får ta itu med när det väl sker (om det sker). Har börjat inse att man faktiskt inte kan hålla på och ta ut massa saker i förskott för då blir man knäpp i huvudet. Åtminstone jag.

Psykfallet herself..