Har suttit ganska länge nu och läst igenom gamla inlägg från våren 2010. Och det är sjukt hur man glömmer - vet ju liksom att det var en riktigt jobbig tid just då men man får upp minnen i huvudet som man totalt glömt bort när man läser om det. Och helt plötsligt så återupplever man allt det där, och får nästan lite ont i hjärtat över hur betydelselös man kände sig.

Jag kan knappt fatta egentligen på ett sätt att jag gav allt en ny chans - trots att jag var så jävla sårad, ledsen, arg och besviken. Nu när jag tänker tillbaka på det och inser hur allt som hände just då fick mig att må, så är det lite av ett under egentligen. Men det är mig i ett nötskal, ska alltid tro det bästa om alla och tror verkligen in i det sista att människor kan ändra på sig. Och som tur var så blev det ju så den gången.

Jag är dock glad att jag faktiskt gav allt en ny chans igen, trots svek. Men jag tror jag gick in i det hela på ett nytt sätt - utan förväntningar överhuvudtaget och hade inte minsta lilla förhoppning. Jag hade redan sett botten, och ansåg inte att det kunde bli värre. Skulle det skita sig så hade det ju gjort det, men då hade jag ju åtminstone sluppit att bli sårad ytterligare en gång. Och tack och lov så blev det ju bra sen till slut!

Är så glad att jag vågade tro igen. Men jag tänker inte låtsas som att det gått på räls rakt igenom - det har varit väldigt mycket berg-och dalbana över det hela och det har varit mycket jobb och uppoffringar, kanske mer än man ska behöva göra. Men det är ändå ingenting jag ångrat, inte för en sekund har jag ångrat att jag gav det en ny chans. För det är såhär jag vill ha det, och det är såhär min framtid ser ut.

För första gången på väldigt, väldigt många år så har jag äntligen funnit en trygghet att hålla kvar vid.