Jag var svettig, stressad och hade stått i kassan i typ 2 timmar i sträck, när jag plötsligt lyfter huvudet för att ta nästa kund och ser ett bekant ansikte framför mig. "Det där ser ut som Lars Winnerbäck" hann jag tänka i några sekunder innan jag fattade att det faktiskt var han. Så mycket mindre på nåt sätt än jag föreställt mig, och sådär härligt Kurt Cobain-grunge'ig med långt hår och skägg. Det tog nog 10 min innan nervositetsdarret i händerna släppte, HAHA.

Senare när det var stängningsdags så stod jag vid entrédörren som var öppen och dammsög, såg om möjligt ännu mer sliten ut och gned våldsamt med dammsugaren över dörrmattan, när jag tittar upp precis lagom till att Lars W med crew på ca 10 personer passerar. Och självaste Lars Winnerbäck ser rakt på mig, nickar åt mig, ler och säger "Hejhej!". Jag skiner upp som en stråle och hälsar tillbaka innan jag låter några sekunder passera och sen stänger av dammsugaren, skuttar helt lyrisk ut i köket till de andra och berättar att nu har fan självaste gud hälsat på mig.

Spenderade sen resterande tid av eftermiddagen på stan med Johanna, på Lasse-jakt i hopp om att få en bild. Hittade jag honom då? Nej. Men jag fick ju åtminstone ta hans beställning.