Tror att nästan alla helst håller sig undan, ryggar tillbaka, ignorerar eller helt enkelt går därifrån, när det vid olika tillfällen dyker upp fulla män (eller kvinnor) som ska börja snacka. Oftast är de rejält berusade eller narkotikapåverkade, de kanske vinglar eller har svårt att stå upp, sluddrar och kan lukta illa - och mitt i allt detta försöker de hålla en konversation där de inte ens minns vad varken de själva eller jag har sagt efter två minuter. Många gånger går man helt enkelt därifrån - för klart man känner sig besvärad och i vissa fall kan det ju också vara obehagligt när främmande människor dyker upp från ingenstans och vinglar och nästan sätter sig i knät på en.

Men sen finns det ju de personerna med alkoholproblem, som ändå kan hålla en konversation. Den kanske inte är så innehållsrik många gånger, men de klarar ändå av att prata. Och nu kanske ni tycker jag är jätteknäpp, men idag pratade jag med en man. Har alltid varit typ rädd, känt mig besvärad och helst velat ursäkta mig och gå därifrån när det kommer fram "nån jobbig full typ" som ska börja prata om massa konstiga saker. Men han var inte besvärlig egentligen, mer än att han var full då såklart. Och han frågade om jag tyckte han var besvärlig. Jag sa nej, "då säger jag till så får du gå", och det tyckte han var en bra inställning. Han berättade att han missade sitt tåg tidigare idag, för att han varit för full. Och nu skulle hans "kärring" bli sur. Jag frågade vad hans fru hette, han berättade. Och så frågade jag hur länge de varit tillsammans, han svarade sen i vintras och tillade att det var toppen. Han hade barn, och barnbarn. Frågade om han fick sitta bredvid mig på tåget. "Du får säga nej! Säg om du inte vill!"

"Tror du jag hinner till systemet?" frågade han.
Jag kollade på klockan, tjugo över sex. Upplyste honom om att det i stan hade stängt, att det vid Giraffen hade öppet till sju.
"Va?! Men dit är det ju skitlångt! Äh, jag får köpa en öl på tåget. Höhö."
Sen öppnade tåget, vi gick dit och han skulle gå och fixa den där ölen. Jag satte mig. Och sen glömde han bort mig. Jag var inte ledsen över det, troligen hittade han någon annan att prata med. Jag kände mig nöjd över samtalet, och på nåt sätt tror jag han var det också. Han var ju inte farlig. Även att jag vet att man bör ju passa sig, speciellt om man är som jag - ung tjej.

Men på nåt sätt tyckte jag det var intressant. Plötsligt såg jag inte bara honom som en person med ett alkoholmissbruk - han hade ju en kvinna. Barn och barnbarn. Han blev plötsligt en individ. Och så började jag fundera på hur hans liv såg ut innan missbruket. Vart går det snett för människor?

 

Jag kanske är lite konstig som får såna där funderingar om främmande människor, men det berörde mig på nåt sätt. Jag känner däremot inte något behov av att jag vill träffa honom igen, och det är inte så att jag kommer börja småprata med alla slags konstiga människor i fortsättningen bara för att de tar kontakt med mig. Men det var ett intressant möte i mitt liv. Att få en tankeställare, en inblick och något att fundera över. Om han hade kommit tillbaka och satt sig vid mig på tåget så hade jag nog frågat honom mer om hans liv. Hur det blev hur det blev och sådär. Tror inte han hade tagit illa upp då de flesta som är berusade har en tendens till att gärna vara väldigt öppna och berätta om i princip allt i ens liv även för främmande människor (det vet man ju själv hur man kan mala på med totala strangers om man t.ex varit på fest och börjat snacka med nån, ett samtal som sen aldrig tar slut för båda sitter och berättar hela livshistorian haha).

Klev av tåget sen, och när jag gick längs med tågsidan så kollade jag in. Såg att han då stod upp i gången, snackade med ett gäng ungdomar som var något äldre än jag. De skrattade och verkade ha trevligt. Då kändes det bra.