Hoppas på svar på din blogg. :)

Har abort aldrig funnits i din tanke, och hur kommer de sig att du inte ville göra det? :)
Stort lycka till. Skriv emellanåt!

Abort var något som jag övervägde allra först - jag tänkte på mitt jobb, jag tänkte på hur jag och C bor, ekonomin... Det var ju såklart en chock då det inte var planerat, och att behöva sitta i den situationen och helt plötsligt behöva VÄLJA över en sånhär sak kändes skitjobbigt.

Men när den första chocken lagt sig och jag började fundera mer på det, ju mer kände jag att jag ville köra på. Jag började tänka på hur mitt liv skulle se ut om jag skulle välja en abort - skulle det bara vara "tack och hej, det var det!" och sen skulle man gå vidare med sitt liv? Jag kände mig helt enkelt ledsen och nedstämd när jag tänkte på att jag ev. skulle ta bort det. Därför tog jag upp det med C om hur jag kände, och om att vi borde tänka om. Att vi inte skulle tänka så mycket just nu på allt det praktiska runt omkring i första hand, utan reda ut först och främst hur vi kände inför ett föräldraskap i sig. Vi båda kom fram till att det var nåt vi ville och kände att vi skulle klara av. Sen började vi tänka på det praktiska. Tror att C kände pressen på ett annat sätt än jag med allt det praktiska, och jag tror det är en typisk manlig grej att vilja ha allt "säkrat" till sin familj och ha allt förberett innan man skaffar barn liksom. Men jag kände väl mer att det är sånt som löser sig med tiden - större lägenhet är ju nåt vi ville ha i vilket fall, bara att man fick lite press på sig att få det fixat lite snabbare nu!

Och efter att vi bestämt oss så har jag inte ångrat mig alls. Och från det ögonblicket jag fick se skorpan på ultraljudet så har jag verkligen känt att detta är rätt. Jag tycker däremot att abort ska vara en självklarhet och är glad att det finns tillgänligt i Sverige fram till vecka 18 - jag tycker man ska ha makten att bestämma själv över hur man vill göra, oavsett anledning!