Idag drog jag upp mannen tidigt ur sängen för vi hade nämligen besök hos barnmorskan idag! Allt gick bra, vi pratade lite om hur det var på föräldrakursen i måndags och även hur det kommer se ut längre fram. Vi mätte magen som var 24 cm från blygdbenet till livmoderns överkant (fattar ju inte hur hon känner vart den kanten sitter, haha men hon har väl klämt på många magar) och det var en ytterst normal längd så allt växer på bra! Vi försökte lyssna på lite hjärtljud också men som vanligt med vår vilda unge så ligger den ju aldrig still, så hon fick aldrig upp något hjärtljud. Däremot hörde vi flödet i navelsträngen och det pulserade på bra så det var inga konstigheter. Barnmorskan trodde bebisen låg med ryggen neråt mot min rygg, för varje gång hon kom med instrumentet över magen så sparkade bebisen rakt ut på magen haha, och hjärtljudet hörs ju tydligast över ryggen på barnet så vi fick ge upp och lyssna på hjärtat nästa gång.

 

I övrigt så tog vi lite blodprover också, låg värdet under 120 så skulle jag behöva äta järntabletter - gissa vad det låg på? 117. TYPISKT. Jaja hellre piller än blodpudding. Fick reda på min nuvarande vikt också, som jag längtat efter detta med spänning! Senast låg jag på 53 kg, nu är jag uppe på 59 kg vilket känns helt okej, eller fantastiskt snarare att det bara är 6 kg hittills på ett halvår! Det är ju ingenting? Men mot slutet sen lägger man väl nästan på sig ett kilo i veckan beroende på hur mycket vatten man samlar på sig och sådär, men det är ju så det är och inget man borde känna ångest inför. Det är ju för barnets bästa! Och det mesta blir man ju av med under amningen sen så jag känner ingen oro. Tvärtom - det är lite spännande att gå upp i vikt för såhär mycket har jag aldrig vägt innan, haha! Embracing the fat så att säga!