Jag ska verkligen inte klaga på mammaledigheten. Att få spendera sina dagar hemma med världens bästa lilla mini-människa är guld värt, men nu börjar jag faktiskt sakna mig själv lite. Saknar att jobba, åka hemifrån och få träffa andra människor än min familj. Älskar min familj men det börjar bli lite enformigt nu.De dagarna jag kommer hemifrån utan barn är så underbara på ett sätt. Då tar jag först en lång dusch, sminkar mig noggrant och väljer omsorgsfullt ut kläder och byter plagg flera gånger innan jag känner mig nöjd. Matchar med ett par av mina fräschare vårskor. Dunkar musik i lurarna hela vägen ner till centralen med mitt livs soundtrack på repeat. Möter upp mina vänner på stan och för en stund känner jag mig som gamla Amanda igen.Men så dröjer det ju inte länge förrän mamma-instinkten kickar in. Och när jag väl hoppar av tåget hemma i Nybro nästan kutar jag hemåt för jag saknar dem så. Väl hemma kommer frågestormen:- Har barnet ätit bra?- Har barnet bajsat idag?- Vad har ni gjort idag? Samt diverse utrop av ÅÅHHH eller GJORDE HON?! Plötsligt är mitt långa hår i vägen, jeansen skaver otroligt mycket när man sitter i soffan, och gud vad ögonen kliar av mascaran, "ja är det inte dags att sova snart?" gäspar jag och kollar på klockan som visar 21:30.Så sitter man plötsligt där igen - med håret uppdragen i en slarvig knut som inte kommer knytas om förrän tre dagar senare när det är dags att tvätta håret igen, sminket tvättas av illa kvickt och de svarta, tajta snygg-jeansen byts snabbt ut mot garderobens mest begagnade leggings med hål i skrevet. Aaahh. Det är nog här jag trivs bäst ändå.
