Jag är bara så tacksam för allt. Jag har haft helt fantastiska månader nere på mitt favoritfik, min tredje sommar där och jag tror banne mig att detta har varit den bästa. Jag är så glad och tacksam över att L har sträckt ut sin hand till mig och gett mig jobb i första hand, anpassat schemat efter mig och TROTS att jag förra året var höggravid så fick jag ändå chansen att visa att jag vill och kan.

Jag är så tacksam över att jag har en sån fin familj och släkt som alltid ställer upp för mig - ekonomiskt när det har skitit sig, en säng när det har behövts, ställt upp och skjutsat och lämnat, passat Joline när saker har kört ihop sig, och som alltid står bakom mig i alla väder.

Jag är så tacksam för att jag har så många fina vänner som verkligen bryr sig om mig och ställer upp när det behövs. Och många andra människor i min närhet som peppar och hejar på, hör av sig varje dag och säger att jag är bra, det gör mig så jävla gott. Jag kan inte nog tacka alla människor som hört av sig den senaste tiden bara för att se hur det är med mig och peppar mig till att fortsätta.

 

Jag är också så oerhört tacksam för att saker och ting flyter på så bra för mig. Jag inser att allt som flyger runt måste landa igen, så just nu njuter jag bara av nuet. Av att jag har en lägenhet. Att jag har fått ett jobb. Att min dotter är ett sånt underbarn.

 

 

 

Våren 2014 kändes så svart, svår och dyster, och det kändes som att jag verkligen hade nått botten rent psykiskt. Men jag tror det är vad som behövs för att man ska orka ta sig upp igen från sina hjärnspöken av självförakt och den ständiga utmattningen av att man slåss i motvind. Jag vill aldrig må så igen. Att äntligen må som man förtjänar - att få vara nöjd med sig själv, känna sitt egenvärde, att man duger, att trivas i sin kropp och sitt sinne.... En självklarhet för många, men för mig har det inte alltid varit så. Jag har varit så fokuserad på att sätta andra människor i första hand att jag helt glömde bort mig själv och vad jag behöver.