20 mars - golvmoppen

Plötsligt så bara hände det. Ungen har de senaste två veckorna börjat göra allt fler försök till att krypa - eller ja, hon står på alla fyra och gungar fram och tillbaka innan hon frustrerat börjar göra ilskna oljud. Det har blivit rätt tydligt att hjärnan utvecklas liiite snabbare än kroppens förmåga till att lyda, vilket ju vem som helst kan förstå är irriterande till slut. Men nu, efter intensivt övande, börjar det arta sig. Jag kan härmed stolt meddela att barnet börjat kräla sig framåt för att nå det hon vill (vilket tyvärr är på både gott och ont).

Och genast kommer ju de här hönsfasonerna in i bilden, tack och lov är det ännu inte på den nivån att hon kryper över hela golvet i ett rum men det känns endast som en tidsfråga innan jag kommer få börja barnsäkra vårt hem. Detta betyder alltså att jag kommer behöva dammsuga varje dag, skaffa en kattlåda med lock (alternativt bygga in den i ett skåp?), gömma toaborsten och sätta hänglås på kökslådorna samt ställa bort allt ömtåligt i väntan på säkrare tider. Jesus Amalia.

Så sent som idag bara fick jag avbryta mitt duschande tre gånger och stiga ut för att omplacera ungen då hon ålat sig fram till golvbrunnen och var där och petade med sina små fingrar (TÄNK OM DE FASTNAR?!?!?!), och sista gången var det smärtsamt nära att hon smakade på toalettstolen - det var då jag kände att det är nu mitt nya liv börjar som Stressad Hönsmamma med högt blodtryck och gråa hår.

Sen stod jag och diskade när det plötsligt blev väldigt tyst. Det tar på krafterna att lära sig att hantera sin kropp. Shit vilket arbete egentligen.

Oj oj! Stora tjejen nu :D Här händer det fortfarande inte mycket. Det spritter mycket i benen på dottern och hon tycker inte det är roligt att ligga ner. Hoppgungan är bäst ;) Men någon tendens till att vara igång att krypa eller sitta själv finns inte :P