Det skulle bli den perfekta skoldagen.
Jag skulle äntligen träffa min älskade och efterlängtade klass igen efter en veckas höstlov och fyra veckors praktik. Jag hade längtat tillbaka till skolan i hundra år kändes det som, och hur ofta längtar man till skolan lixom? Så igår kväll var jag så jävla pepp, och imorse bara flög jag iväg.

Väl i skolan blev det kramkalas - så kul att träffa alla igen! Jag var så glad och uppåt att jag inte ens lade märke till prästen som stod utanför klassrummet med vår mentor Ulla som vi inte alls har i engelska. Inne i klassrummet stod vår andra mentor Peter tillsammans med rektorn, kurator och skolsyster. Och inte förrän vi suttit ner ett par minuter började jag fundera på varför det var så mycket folk. Det var då Johannes sa:
"Det är ju en präst där, det måste ju ha hänt något. Någon måste ha dött."
Jag fick en äcklig känsla i magen. Sa till vår engelskalärare att nu blir jag jätterädd, men hon lugnade mig och sa att det inte var något att vara rädd för och avledde mina tankar en stund genom att fråga hur praktiken varit. Men när hon gick därifrån, och rektorn steg fram, kom fjärilarna i magen tillbaka. Johanna tog min hand, och rektorn talade.
"Hej och välkomna tillbaka till skolan. Detta är första gången ni är tillsammans sen efter praktiken som ni har haft i några veckor nu. Men.... Det är en av era klasskamrater som saknas."
Här gjorde rektorn en paus, och alla sökte med blicken i klassrummet för att räkna ut vem som saknades.
"..och det är Marcus. Vi fick ett samtal hit igår av Marcus mamma, som berättade att han igår mellan klockan nio och tolv tagit sitt liv. Marcus är död."
Det gick ett sus genom klassrummet. Jag drog hårt efter andan och slog handen för munnen, Johanna kramade min hand och alla satt som förstenade.
"Detta är det enda jag vet, och jag lämnar nu över till vår präst."

Vad prästen sa minns jag inte, jag slutade lyssna. Jag satt i chock, och de första minutrarna var jag på väg flera gånger att gå ut ur klassrummet, bort från den sorgefyllda och tragiska stämningen. Jag mådde illa. Martina grät redan när hon kom in i klassrummet, men  snorade mest resten av stunden. Johanna var den första som grät så att det hördes. Sen började några fler. Värst var killarna, alla fyra bröt ihop totalt. Det började med Johannes K, sen Kim och sist Manne & Johannes Ö. Jag ville bara krama om alla som grät samtidigt, jag tyckte så synd om alla. Jag själv fick inte fram många tårar, jag var och är för chockad.

Ulla och Thea delade ut pappersnäsdukar, några gick till skolsköterskan för att prata. Alla lektionerna skulle hållas i samma klassrum idag, vi hade tänt ett ljus för Marcus. Lektionerna skulle fortgå i mån om att vi klarade det. Det gjorde ingen. Johanna och jag gled mest runt på skolan, pratade om det som hade hänt och... Inget mer. Man fick gå hem om man ville. Så det sa vi att vi skulle göra, jag, Johanna, Emmy, Malin, Alexandra och Erika. Men istället drog vi och fikade, bättre att vara tillsammans och försöka bearbeta det som hänt. Och det gick inte i skolan. Så vi satt där, fikade. Några gick tillbaka sen, några gick hem. Jag gjorde det senare, för jag kände att det var ingen större idé att komma tillbaka... Skolarbete skulle ändå ingen tänka på idag.

Det som skulle bli den perfekta skoldagen, utbyttes till sorgens dag. Ingen fattar varför han gjorde det. Han hade tydligen hängt sig.. Fyfan. Chocken är för stor för att man ska kunna smälta den än. Men jag vet en sak - jag tror detta har stärkt vår klass. Vi är som ett korthus, om någon försvinner rasar alla. Och det tar lång tid att bygga upp det igen. Av detta har vi lärt oss att man inte ska ta någon för givet, för nästa dag kan någon vara borta och aldrig komma igen. Vi måste hålla ihop nu när det är svårt, stötta varandra och finnas där. Jag kände inte Marcus så väl, men tillräckligt för att sakna honom. Han utgjorde en viktig länk bland oss, och han efterlämnar ett tomrum efter sig. Tomrummet kommer aldrig försvinna, men tillsammans hoppas jag att vi så småningom kan lägga denna fruktansvärda händelse bakom oss och gå vidare så gott det går.

Så idag tänder jag ett ljus för Marcus Jonhede - vår klasskamrat som valde döden före livet. Hoppas du gjorde rätt, att det var något du verkligen ville, och att du är på ett bättre ställe nu. Vi saknar dig, och du kommer alltid finnas bland oss.