Var inte mycket till människa igår när jag suttit hela eftermiddagen fram till kl 04:30 på morgonen och tragglat datortester till teorin (bortsett från en powernap mellan 23-00 för att jag skulle orka vara vaken). Fastnade hela tiden på 65 rätt av 70, man behöver 66 rätt som minst. JAG VET, ETT RÄTT IFRÅN?!?!??! Blev så typ hundra gånger. När jag gick och la mig tidigt imorse så hade jag bara fått godkänt på ett test, hade alltså två kvar som jag var tvungen att fixa.

 

Men jag steg upp vid 09:30 imorse och satt i lite mer än en timme med skiten innan jag var tvungen att åka in till stan för att ha körlektion, och jag vette fan vad som hände men plötsligt blev jag helt sjukt awesome och köttade igenom två godkända tester efter varandra - första 69 av 70 rätt. Andra 70 av 70. (EH?!) Sen kastade jag mig ut genom dörren med adrenalinet pumpande i kroppen och kände mig helt jädra fantastisk.

 

Sen körde jag min lektion, och sen fick jag göra sluttestet. Vågade inte ens klicka på "rätta" så det fick min körlärare göra, HAHA. Och resultatet blev 61 rätt av 70. Jaha, det var det tänkte jag. Sen frågade min lärare om jag såg hur många rätt det var.
- Jaa.. 61?
- Ja. Men vad står det innan det då?

Kollade. "Godkänd".
Tydligen har de en lägre gräns på körskolan och även hos Trafikverket.

 

 

Ja så nu kan jag andas lite grann och göra några tester innan provet på måndag nästa vecka så jag inte glömmer. Ja det känns förjävla bra. Jag är fan superkvinnan.

 

 

Mina damer och herrar - Den Lilla Torktumlaren i magen har vänt sig nedåt! YEEEY! Eller ja, åtminstone låg den neråt idag hos besöket hos barnmorskan. Finns ju fortfarande lite plats kvar där inne även om det är trångt, så det är ju inte HELT uteslutet att den kan snurra runt ett tag till och byta ställning... Men det räckte för att dämpa min oro för denna gången ialla fall.

 

Nu har jag varit nervös i tre veckor sen förra besöket, och det är pga den barnmorskan jag träffade då när min ordinarie hade semester. Då mätte hon magen och lyssnade på hjärtljud, allt var bra förutom att hon uttryckte sig så himla förvånat över att jag hade växt så fort på kort tid. "Jag måste kolla och se ifall S har skrivit om nåt hon tyckte var konstigt sen förra besöket...." sa den här nya då, och jag blev ju SKITNERVIG och tänkte att nu helvete växer ungen helt åt skogen för mycket. Berättade detta idag när jag träffade min vanliga barnmorska, och hon förklarade att de kan ju mäta olika och sen kan barnet ligga lite annorlunda i magen som påverkar måttet så hon tyckte inte jag skulle oroa mig.

 

Men vi tog blodtrycket som var fint, vi lyssnade på hjärtat som också pickade på som det skulle och sen mätte vi. Måttet nu ligger på 33,5 cm och det är bara en halv centimeter sen förra gången, så BM sa att det förmodligen var en kombination av det hon trodde - att bebisen låg annorlunda idag än mot förra gången, och att den andra hade mätt lite annorlunda än hon själv. Tidigare har jag ju ökat med ca 3 cm mellan besöken. Så kände hon på magen och tyckte det kändes som att huvudet låg nedåt som vi vill att det ska göra - blev jättelättad! Sen sa hon att de har en gammal ultraljudsmaskin en våning ner där man kan urskilja huvudformen iallafall (den var uråldrig, haha!), och att vi kunde ta en snabb kik och se så det stämde. Och det gjorde det! Så nu är jag lugn och fin!

 

 

 

Mamma berättade redan för typ en månad sen att söndagen den 28 juli fick jag inte boka in något, för då hade hon nåt planerat med mig! Något hemligt, tydligen. Och oj vilket "hysch-hysch" det varit kring detta! Jag hade inte en aning om vad det kunde vara, mina tankar var först om det kanske var en dag på stan, en bio, en smink-kurs eller liknande? Men det var inte förrän idag som jag faktiskt började undra på allvar vad det kunde röra sig om. Vad gör man på en söndag liksom? Runt kl 14?

 

Fick ialla fall veta att vi först skulle ut till IKEA och byta ett kuddfodral till mamma som var trasigt. Väl där skulle vi invänta "en signal", och sen skulle vi åka någonstans och då skulle jag ha ögonbindel på mig. Och Gud vad nervös jag var! Fattade verkligen ingenting. Satt i framsätet med en jädra halsduk runt ansiktet, och folk hade tydligen glott som fan när vi hade stannat vid rödljus och övergångsställ hahaha! Sen stannade vi, och mamma ledde ut mig - fortfarande med halsduken kring huvudet. Såg endast marken, vi klev uppför en trappa... Men när vi klivit in, så kände jag direkt doften - vi var på Hamnkaféet!

 

Och jag hade precis sagt det till mamma när någon drog igång "Baby" med Justin Bieber, jag fick ta av mig halsduken och plötsligt stod alla mina kompisar där med kameror och hade både pyntat och dukat fint överallt! Det var riktigt häftigt, och jag blev så jävla överraskad - snacka om lyckat! De bjöd på snittar och grönsaksdipp, sen hade vi graviditetsquiz som jag vann (haha, pinsamt om jag inte hade gjort det...) och så hade vi ett personlighetstest om mig som Sara vann. Vi hade magmätartävling där alla fick ta ett snöre och försöka gissa rätt på mitt magmått, detta vann Frida's mamma som ser mig på jobbet varje dag och tänkte på hur jag brukar stå och hålla mig på magen, haha!

 

Sen fick jag presenter?! Jag var så glad och chockad över att alla var där och hittills hade ordnat med detta, så presenter var inte ens nåt jag hade haft en tanke på. Men i ett annat rum väntade ett helt bord med presenter, plus vår fina barnvagn som mamma pyntat med rosa rosetter och band på. Fick så mycket fina saker - kläder, små skor, en bok med inbyggd handdocka om Harry Haj (HAHA <3), babysitter och ett babygym, är så himla tacksam över allting och det känns helt fantastiskt att alla mina vänner engagerade sig så i detta!

 

Som avslutning blev det asgoda tårtor, passionfruktsmousse och chokladmousse, och sen tryckte vi in alla grejer i mammas lilla bil innan hon körde hem mig. Fantastisk dag! Tack alla snälla och fina, ni är guld värda! <33

 

Gråter åt allt numera. Gråter när jag är arg, lycklig, rädd eller av ingen särskild anledning alls. Blev helt rörd när mamma berättade att hon ska betala vår vagn - och jag blev lika glad när jag förra veckan äntligen fick det hemliga paketet med presenter till bebis från fina Ellia i Göteborg!

 

Emelie och jag har läst varandras bloggar och därmed varit vänner sen år 2007 när Tokio Hotel var vårt allt. Jag hittade henne på ett forum där alla TH-anhängare hängde på den tiden, och hon skrev såna maaaagiska fanfictions om männen i vårt favoritband. Aah. Tider!

 

Och när hon nu fick reda på att jag var gravid, så ville hon ha min adress så hon kunde skicka en liten gåva! Oerhört gulligt redan där! Och eftersom jag trodde att Emelie är en normal människa, så tänkte ju jag att hon troligen skickar ett plagg som normala människor gör, med en liten hälsning..... Så fel man kunde ha.

 

För när det här paketet landat i Kalmar och i mina ivriga händer så höll jag fan på att trilla av stolen där jag satt på jobbet och tjuvkikade. Ja ni kan ju se själva... Trodde inte det var sant:

 

Mötte upp mamma och Mats idag efter jobbet och så gick vi till Babyproffsen för att kolla på de vagnarna jag och mannen tittat ut. Mamma var med på noterna vad gällande Emmaljunga-vagnen, så det fick helt enkelt bli den! Den har fyra stadiga hjul varav de två främsta är svängbara, det har varit ett krav från vår sida för vi vill ha den så lättmanövrerad som möjligt och att man ska slippa det här med att "häva sig" på vagnen varje gång man ska svänga. Däremot så har alla andra modeller vi kollat på haft så små framhjul, vilket gör att det plötsligt inte är så smidigt längre när det blir vinterväder med slö och slask. Men med denna så kommer vi inte ha det problemet! Hjulen är dessutom låsbara så den blir som en vanlig fyrahjuling.

 

Färgen vi valde (läs: mest jag) var den som de hade som utställningsex i butiken - "anthrazit leatherette" heter den och innebär att den är i mörkgrå skinnimitation. Kändes riktigt lyxigt tyckte jag, mannen var däremot inte sådär förtjust i den och hade hellre velat ha en helsvart i tyg men han lät sig övertalas. Leveranstiderna på de andra färgerna vi var intresserade av låg på mellan 3-8 veckor, och det känns ju kanske lite tajt när bebis är beräknad om 6 veckor?! Ja vi är sent ute. Ja. Denna gråa hade de däremot i butiken nu redan, det är bara liggkorgen vi kommer få vänta på men den skulle komma om två veckor och det resonerade jag och mamma om att "SÅ tidigt kan ju bebisen inte komma!". Peppar, peppar......

 

Har dagdrömt om vagnen nu enda sen jag kom hem. Ska bli så mysigt och kommer kännas så lyxigt att dra runt vår lille bebbsing i denna! Är så tacksam gentemot mamma och Mats som betalar den åt oss, vi hade ju aldrig lagt detta själva utan var ju inställda på att köpa begagnat och var nöjda med det. Men det känns riktigt härligt nu! Längtar!

 

Lär bli en svettig dag imorgon med tanke på värmeböljan, och det faktum att jag glömde mina enda preggovänliga shorts hos pappa idag när jag bytte om till jobbkläderna. Har under graviditeten unnat mig själv fyra plagg:

- preggobyxor i lång modell
- preggoshorts
- EN bh (som jag förövrigt tvättar typ tre gånger i veckan nu för det är den enda jag vill använda då resten är för små)
- trepack hipstertrosor då jag fick panik över att allt är för smått

 

Min garderob är förörvigt en riktigt tragisk syn nu. Det enda som passar är typ mina lite oversize-tishor som får mig att se ÄNNU större ut än vad jag redan är. Baah, så tråkigt, men nu är det bara 6 veckor kvar så det är ju knappast nån idé att inhandla något nu. Sparar det till i höst när jag sätter igång "Projekt: MILF".

 

 

Nej, lite teori innan läggdags?

Hur definerar ni en ledig dag? För vissa är det en dag när man är ledig från jobb, skola eller annan "måste-göra-grej" som man normalt sett gör annars i veckorna. Jag vet inte om jag bara är lat, men för mig är en ledig dag en dag när jag kan sitta hemma (helst inne, höhö) en hel dag utan att känna massa måsten. Tekniskt sett så ÄR jag ju ledig idag, men jag känner mig inte ledig eftersom jag vet att jag har andra saker som jag måste göra.

 

Om tre veckor får jag däremot vila! Tills dess:

Här är alltså min kalender. Det är den 21 juli idag, den är blåmarkerad som ni ser.
Allt som har med körkortet att göra, har en liten bil-ikon. Sluttestet på teorin måste göras senast den 2 augusti, men då jobbar jag så enda dagen jag har möjlighet till att göra det testet är på tisdagen.
Den 1 augusti flyttar vi!! Vilket vi ska klara ut på en dag, HAHA men det fixar vi!
Mitt teoriprov är den 5 augusti, och uppkörningen den 9 augusti. Jag är öppen med det här - kuggar jag så får det väl bli så. Inte så mycket att göra åt. Knappast så nån kan klandra mig för det heller egentligen om jag ska vara ärlig, haha!
Och så massa jobb däremellan.

Har ju aldrig känt mig så tacksam innan som jag är nu över att jag inte gått upp +20 kg och att jag har en lätt graviditet, hahahaha! Nu ska jag göra teori, sen i eftermiddag bär det av till pappa - börjar ju 07 imorn och det finns ingen anslutning med buss hemifrån så tidigt så får övernatta i Kalmar.

Vill mest bara gnälla lite över allt jag inte hinner... Allt handlar bara om jobb, körkort och flytt just nu. Kan inte ens unna mig en kväll att åka in till stan nu trots att det händer MASSVIS med kul saker i Kalmar för tillfället, med fotboll och massa turister. Inte för att jag inte tycker det är kul att jobba, att plugga inför körkortet eller att flytta FÖR DET TYCKER JAG VERKLIGEN ÄR SKITKUL. Men jag vill ju hinna annat med. Helst av allt skulle jag vilja planera och förbereda mig inför bebis, ta det lugnt, pyssla lite och kanske sy ett fint babynest och små fina dreglisar i olika färger. Packa ner lägenheten lite i taget. Komma hem efter jobbet och känna att jag INTE måste göra något annat. Pluggar som en idiot inför körkortet och helvete vad arg jag kommer bli om jag kuggar. Känns som att man stressat ihjäl sig helt i onödan då, istället för att ta det i lagom takt. Måste. Bli. KLAR. *hyperventilerar i brun papperspåse*

 

 

Min mamma, den blivande mormodern, och då även min styvfar har fått för sig att de vill betala vår barnvagn. Vi själva hade tankar på begagnat efter mycket funderande eftersom de flesta barnvagnar är i fint skick och de sjunker ju rätt mycket i värde begagnade. Men mamma är envis! Så jag är oerhört glad över detta och lyckades övertala mannen till att vi skulle åka in till stan och kika lite idag.

 

Såklart hade de ju placerat den senaste modellen inför 2014 från Emmaljunga längst fram - Super Nitro... Och självklart föll vi båda två för den. Höll även på att falla baklänges i det knarrande trägolvet när hon berättade priset - och då var det endast vagnen utan liggdel och andra tillbehör som åkpåse osv. Men fantastiskt fin vagn! Vi kikade även lite på min favvis Brio Smile men den ratade mannen direkt, och BabyTravel kikade vi också lite på så vi ska fundera ett litet tag innan vi bestämmer oss. Så mysigt att gå runt inne i butiken idag och klappa på mysiga snuttefiltar och lurviga åkpåsar!

 

Vaknade imorse av riktig jävla kramp i magen - män, tänk er känslan av ett magknip och kvinnor kan tänka sig detsamma + mensvärk. Det var inte angenämt! Fattade ganska snabbt att detta måste vara en förvärk då det gick över efter en kort stund och hela magen slappnade av igen. Har fått så en gång tidigare (vaknade av det då med), men eftersom min mage hade varit kass dagen innan då så tänkte jag att det måste varit någon slags magkramp bara för sen kände jag inget.

 

Skillnaden mellan den gången och det som hände imorse, är det att idag har jag fortsatt ha som mensvärk i stort sett hela dagen. Känner mig något nervös, har gått 33 fullgångna veckor imorgon och det är ju lite för tidigt. Men enligt vad jag kunnat läsa mig till är det tydligen normalt med såna här förvärkar och det kan man ha flera veckor innan förlossningen, så vi får väl hoppas att bebis stannar kvar där inne ett tag till och växer på sig. Åtminstone tre veckor till så vi hinner flytta och jag (förhoppningsvis...) hinner klart med körkortet, så är det fritt fram för bebbson sen! Men tills dess tänker jag knipa. Hårt.

 

Jag vet inte om katter märker när någon försvinner? Zhantos har aldrig varit den typiskt kelsjuka katten, han har kommit och hälsat och sådär och kunnat spinna lite om man klappat honom när han redan ligger ner. Men mest hållt sig för sig själv och velat vara ute mest hela tiden, sån har han alltid varit.

Men både igår och idag har han varit hemma hela tiden i stort sett, han söker jättemycket kontakt hos oss, stryker sig mot benen, följer med en när man går runt och vill ligga nära och spinna. Jag vet inte vad det beror på - att han märker att det är nåt som håller på att hända nu när vi packar och sorterar inför flytten, eller om han helt enkelt känner sig lite ensam utan Figge. Vi skaffade ju Figge för att Zhantos var så busig och hade så mycket överskottsenergi, så vi tyckte han kunde behöva en kompis att busa av sig med istället för att vara överjävlig mot oss. Och de har verkligen hållt ihop, man blev så glad av att titta ut och se att de sover ihop på samma stol på balkongen, eller se dem springa och jaga varandra ute på gården.

 

Så nu känns det så synd att han inte har någon längre. Och jag kanske är mesig, men det känns helt klart annorlunda att veta att Zhantos kommer vara ensam nu när han är ute - innan hade de ju åtminstone varandra, de hörde hemma på samma ställe och att veta nu att han kommer vara helt ensam ute gör mig lite orolig. Samtidigt så är ju inte katter några flockdjur, Zhantos var ju ensam ute innan vi skaffade Figge och han klarade sig ju fint då så jag vet ju att det inte går någon nöd på honom egentligen. Det var mest en trygghet för mig att veta att de hade varandra då när de var ute.

 

Varit på sjukt dåligt humör hela dagen, vilket tyvärr gått ut över mannen. Känner mig ju som en röv, men det är så mycket som händer just nu och detta med Figge var bara droppen...

 

Vi har varit nere i källarförrådet idag och sorterat inför flytten, packat om saker så att det bara är att plocka ut sen när vi väl ska flytta och kastat skräp som man samlat på sig.. Eller ja, som MANNEN samlat på sig! Gamla emokläder från urminnes tider, till exempel. Sen fortsatte vi lite uppe i lägenheten.

 

Hittat två fästingar som bitit sig fast på mig också?! Antingen hittade de dit efter skogsturen igår, eller så har de krupit över från Zhantos för han har sovit i vår säng inatt. Är nu skitnojjig för 1) fästinginfektioner, och 2) att jag ska ha fler på mig. Särskilt i håret där man inte ser ett skit när de är sådär pyttesmå. Katten har ju sovit vid mitt huvud också så det känns ju inte helt omöjligt... BLÄ. Tycker det kliar överallt nu.

 

 

 

Tänkt på stackars Figge också... Det känns bara så sorgligt, Figge var min på nåt vis och jag är så ledsen att jag inte kunde vara med honom i hans sista levande ögonblick. Försöker intala mig om att det gick fort och att han inte hann känna nåt... Men usch, det känns i hjärtat. Min fina gingerkorv. Figgeboo-ko. Vi ska dock inte skaffa en ny kompis till Zhantos, ialla fall inte än på några månader. Vi måste se hur det funkar med Zhantos först i nya lägenheten, och vänja oss in i nya livet med bebisen också så det är inte rätt tillfälle att ta sig an en ny kisse. Även om Zhantos troligen skulle må bra av det! Kanske senare.Skulle vara roligt att ta hand om en omplaceringskatt i så fall, men vi får se.
Och i skrivande stund höll jag på att få en hjärtattack då jag såg i ögonvrån att en katt smög sig in genom den öppna balkongdörren - så var det grannens katt. Fy vad obehagligt det var, kändes precis som det kunde varit Figge...

 

Har helt sjukt mycket för mig nu om dagarna, kanske lite för mycket egentligen med tanke på att jag ska kläcka ut vårt barn om mindre än två månader.... Förgyller mina veckor på "vuxendagis" genom AF, jobb på fiket, körkortspluggande och övningskörning, samt att vi har en flytt som infaller nu i månadsskiftet. Och emellan allt detta ska jag hinna äta ordentliga måltider (allt annat än lätt när man inte är hemma), sova så mycket som möjligt eftersom jag drabbats av den där otroliga tröttheten igen, och hinna förbereda mig inför min stundande förlossning som faktiskt börjar kännas lite skrämmande nu.

 

Jag tror ni har överseende med att bloggen inte hinns med så mycket som jag skulle vilja nu!

Idag är det exakt två månader kvar till beräknat födelsedatum för lille plutten. Känslorna är många och svallande - jag är förväntanfull, nyfiken och längtar samtidigt som jag är livrädd och undrar hur detta ska gå. Lyssnade på Kristian Gidlund's sommarprat i P1, gripande 90 minuter som fick mig att må lite dåligt men också få mig att inse hur skört livet är. Han är bara 29 år, och döende i cancer. Under dessa 90 minuter läste han bl.a upp ett brev till sina framtida barn som han aldrig kommer få, från han själv - "pappan som aldrig fanns".

Där och då, insåg jag hur fantastiskt det är att få vara med om detta. Att få ett barn. Något som man ser som en självklarhet, är inte lika självklarhet för alla. Jag njuter av kvällarna numera (nåja, de flesta ialla fall) när jag känner hur bebisen bökar runt och får hela magen att gå i vågor. Ibland kan den "burra till", eller göra flera små hastiga, korta rörelser efter varandra - som när man skrattar. Jag kan känna de olika kroppsdelarna puta ut på helt absurda sätt från min mage när bebisen sträcker på sig, och jag undrar vilken del det är jag känner på utsidan - är detta en rumpa eller ett huvud? Ett knä? Jag kan känna hur det sparkas neråt, hur det sparkas i revbenet och hur bebisen ligger och trycker på mina lungor när jag lägger mig på ett visst sätt.

 

Och de senaste två-tre veckorna har varit en intensiv tillväxtfas. Det är först nu jag kan känna själv att "wow, nu börjar jag bli stor!", samtidigt som den där galna tröttheten som man hade precis i början har börjat komma tillbaka. Jag har börjat gå långsammare, jag känner mig tyngre och jag måste ta hjälp med armarna för att kunna resa mig ur sängen då jag inte har någon hjälp av magmusklerna längre. Jag har börjat samla på mig mer vätska runt fötterna och jag har behövt spänna upp fotlänken lite. Jag känner också hur kroppen jobbar hårdare än någonsin vid minsta ansträngning, att gå upp till tåget gör mig anfådd och att kuta genom stan för att försöka hinna med bussen är bara att glömma.

 

 

Mitt humör har de senaste veckorna varit det som signalerat mest om att det börjar hända mer nu, jag blir arg och ledsen för ingenting och det går ut över mannen. Jag försöker så gott jag kan förklara att mina utbrott inte alltid beror på honom EGENTLIGEN även att det som utlöser det just för stunden kanske var pga honom. Och jag tror han förstår mig. Det känns otroligt skönt att han kan ta det med en klackspark och skratta åt mig, pussa på mig och ge mig en chokladbit när han upptäcker att jag står och snyftar över disken för att jag tycker det är tråkigt att diska.

 

Och nu är det bara två månader kvar. Och jag ska jobba hela sommaren ut, ta mitt körkort och vi ska flytta innan plutten får titta ut. Och så ska man hinna vila ut innan föräldrakarusellen går igång.

Tänk att om två månader är vi tre. <3