Idag är det exakt två månader kvar till beräknat födelsedatum för lille plutten. Känslorna är många och svallande - jag är förväntanfull, nyfiken och längtar samtidigt som jag är livrädd och undrar hur detta ska gå. Lyssnade på Kristian Gidlund's sommarprat i P1, gripande 90 minuter som fick mig att må lite dåligt men också få mig att inse hur skört livet är. Han är bara 29 år, och döende i cancer. Under dessa 90 minuter läste han bl.a upp ett brev till sina framtida barn som han aldrig kommer få, från han själv - "pappan som aldrig fanns".

Där och då, insåg jag hur fantastiskt det är att få vara med om detta. Att få ett barn. Något som man ser som en självklarhet, är inte lika självklarhet för alla. Jag njuter av kvällarna numera (nåja, de flesta ialla fall) när jag känner hur bebisen bökar runt och får hela magen att gå i vågor. Ibland kan den "burra till", eller göra flera små hastiga, korta rörelser efter varandra - som när man skrattar. Jag kan känna de olika kroppsdelarna puta ut på helt absurda sätt från min mage när bebisen sträcker på sig, och jag undrar vilken del det är jag känner på utsidan - är detta en rumpa eller ett huvud? Ett knä? Jag kan känna hur det sparkas neråt, hur det sparkas i revbenet och hur bebisen ligger och trycker på mina lungor när jag lägger mig på ett visst sätt.

 

Och de senaste två-tre veckorna har varit en intensiv tillväxtfas. Det är först nu jag kan känna själv att "wow, nu börjar jag bli stor!", samtidigt som den där galna tröttheten som man hade precis i början har börjat komma tillbaka. Jag har börjat gå långsammare, jag känner mig tyngre och jag måste ta hjälp med armarna för att kunna resa mig ur sängen då jag inte har någon hjälp av magmusklerna längre. Jag har börjat samla på mig mer vätska runt fötterna och jag har behövt spänna upp fotlänken lite. Jag känner också hur kroppen jobbar hårdare än någonsin vid minsta ansträngning, att gå upp till tåget gör mig anfådd och att kuta genom stan för att försöka hinna med bussen är bara att glömma.

 

 

Mitt humör har de senaste veckorna varit det som signalerat mest om att det börjar hända mer nu, jag blir arg och ledsen för ingenting och det går ut över mannen. Jag försöker så gott jag kan förklara att mina utbrott inte alltid beror på honom EGENTLIGEN även att det som utlöser det just för stunden kanske var pga honom. Och jag tror han förstår mig. Det känns otroligt skönt att han kan ta det med en klackspark och skratta åt mig, pussa på mig och ge mig en chokladbit när han upptäcker att jag står och snyftar över disken för att jag tycker det är tråkigt att diska.

 

Och nu är det bara två månader kvar. Och jag ska jobba hela sommaren ut, ta mitt körkort och vi ska flytta innan plutten får titta ut. Och så ska man hinna vila ut innan föräldrakarusellen går igång.

Tänk att om två månader är vi tre. <3