Släppte ut Figge igår när jag gick till tåget, precis kl 08:00. Åkte till jobbet. Jobbade. Handlade på hemvägen. Och råkade få syn på en lapp på anslagstavlan om en röd randig katt som blivit påkörd och låg under en filt i vägkanten uppe vid stora vägen... Det knöt sig i magen.Började raskt gå hemåt, ringde mannen under tiden och frågade om han sett Figge idag. "Inte på hela dagen" blev svaret. Kastade in varorna i kyl och frys, och så gick vi upp tillsammans för att kolla. Jag kände redan på avstånd att det var han. Platsen ligger bara ett stenkast från där vi bor. Inte långt ifrån samma plats där vår fina Divakisse blev påkörd förra våren. Och när jag såg öronen sticka ut under filten, då förstod jag. Det var vår Figge som låg där under en ljusblå IKEA-filt, på sidan och såg ut att sova.Jag strök honom över pälsen, kände hur stel han var, han rörde sig inte och det var så sorgligt. Lite blod hade runnit ur näsan och munnen, i övrigt såg han fridfull ut. Filten hade skyddat från djur och solen under dagen. Christopher kramade mig, och jag ringde pappa och grät och frågade om han kunde komma upp med en spade så att vi kunde begrava honom. Vi kunde ju inte lämna honom där bara...Pappa och A lovade att komma upp. Jag fick upp Figge's kropp helt på filten, svepte in han i den och sen bar Christopher honom hem. Vi la han på balkongen under tiden vi väntade. När pappa kom hit så körde vi ut i skogen, jag bar vår kisse som var stel som en pinne inuti filten och flugorna svärmade bara kring mig - här går jag och bär på något dött och jag kan inte känna nåt, men det gör tydligen flugorna. Hur kan de känna att det luktar död utan att en annan gör det?Pappa grävde en djup och fin grop, jag la ner Figgeboo i filten och öppnade den vid ansiktet för att ge honom en sista smekning. Sen skyfflade pappa över sten och jord, fyllde igen hålet och jag stod där och grät med myggen runt benen och förbannade att världen ska vara så orättvis.Jag gick in på Facebook, den lokala djurskyddsgruppen där vi bor, och det visade sig att engagemanget varit stort under dagen i jakten på att försöka hitta Figge's ägare. Hon som hittade honom död mitt på vägen och svepte in han i filten hade lagt upp ett inlägg om att hon gjort detta kl 08:24... Tjugofyra minuter efter jag sa hejdå till Figge och släppte ut honom, låg han död. Hon trodde det hade gått snabbt, blodet var färskt när hon hittade honom. Hela kvällen igår grät jag. Jag har gråtit och gråtit för jag kommer sakna honom så mycket. Hans högljudda spinnande och hans ständiga matbegär. Hans sätt att se på mig, "klappa mig matte!" och hans tjocka goa mage när han sover på rygg. Hans sätt att bara sitta bredvid en när han vill bli klappad och försiktigt peta på en med ena tassen som för att påminna om att han sitter där. Det första jag tänkte nu när jag vaknade vid fyra på morgonen var att det kändes som att man väntar på att han ska komma hem. Som att han ska sitta på fönsterbrädan och kratta på rutan, komma in och glufsa i sig lite mat och sen somna några timmar på golvet bredvid vår säng. Jag saknar dig, Figge. Så otroligt mycket. Och jag är så ledsen att detta skulle hända nu bara någon vecka innan vi flyttar från den här stora, dumma vägen. Jag älskar dig, Figgeboo <333
