Sommaren 2007 för mig är en viktig del av mitt liv, med både positiva och negativa minnen. Men starkast är ändå allt med Tokio Hotel, bandet som har betytt otroligt mycket för mig. Det var genom dem som jag hittade mig själv och vem jag var, och även om man nu i efterhand tänker tillbaka hur barnslig och patetisk man egentligen var, så fick dem mig att växa. Bill & Tom Kaulitz, Georg Listing och Gustav Schäfer förändrade mitt liv.



Jag upptäckte dem för ganska exakt två år sedan nu, det var hemma hos Mariam som Frida och hon googlade ordet "nichten" som de av någon anledning hade börjat säga hela tiden och ville se om det betydde något. De fick upp videon till "Spring Nicht" av Tokio Hotel som de började lyssna på, och det var som någon slags magi, jag blev fan besatt direkt. Kom hem på kvällen och bad Frida skicka några låtar som hon hade med dem, och det var så det började. Trodde väl bara att det skulle bli som med andra band, man hittar ett par bra låtar och sen är det inte mer med den saken, men med TH var det helt annorlunda. För första gången gick jag verkligen in för att hitta fler låtar med ett band, och det var och är nog fortfarande bara en låt med dem som jag inte är så förtjust i.

Året 2007 var verkligen Tokio Hotel's år, både vad gällde bandet och fansen. De slog snabbt igenom i stort sett hela världen, i varenda tjejtidning kunde man läsa om bandet och alla som hatade bandet rasade mot masshysterin kring bandet med sångaren som såg ut som en tjej. Jag gick med i Sveriges största TH-fanklubb, med världens skönaste medlemmar och jag trivdes verkligen på sidan. Vi var som en familj. Största delen av mina pengar varje månad gick till at köpa både svenska, tyska och holländska tidningar där det skrevs mest om bandet, leta artiklar, intervjuer och posters som jag sedan tapetserade hela mitt rum med. Bokstavligen. Man såg knappt vilken färg tapeten hade. Min familj började tycka att jag hade problem och att det inte var nyttigt att vara besatt av ett band på det sättet, men själv måste jag säga att det var den lyckligaste tiden i mitt liv. I slutet av sommaren skickade jag ett brev till sångaren Bill och bad om en autograf. I brevet skickade jag med ett tomt kuvert adresserat till mig med porto. I oktober fick jag tillbaka ett litet vykort med autografer, dock tryckta, men det gjorde inget för jag var ändå världens lyckligaste. Jag visste ju att Bill hade tagit i just mitt kuvert, han hade öppnat mitt brev, och bara det var stort nog för att kunna fatta. Jag ramade in vykortet med kuvert och allt i en guldram, och det står i min hylla fortfarande.



Vintern -07 fick jag reda på att de skulle komma till Stockholm för att ge en konsert. Jag blev helt galen, äntligen skulle jag få se dem live! Biljetterna släpptes klockan 10:00 samma dag som vi gick på jullov, och min pappa lovade att ringa så fort klockan slagit tio och boka biljetter. Fick reda på när jag slutat skolan att han suttit i telefonkö i nästan 1½ timme för att få tag i två biljetter till mig och Frida. Han förstod verkligen vad det betydde för mig, jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv när jag till slut stod där hemma i köket med biljetterna i handen och förstod att till vären skulle min dröm bli sann.

Men det blev inte som jag tänkt mig. Tio dagar innan konserten meddelade bandet att Bill hade blivit allvarligt sjuk. En cysta på ena stämbandet gjorde att han var tvungen att opereras och han skulle inte kunna sjunga på ett tag. Konserten ställdes in, men bandet lovade att komma tillbaka vid ett annat tillfälle. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den dagen.

Bill blev snabbt frisk, och bara två månader efter operationen stod han på scen och sjöng för full hals igen. Dock inte i Sverige... De hade övergett oss i Europa för USA. Hela -08 turnerade de runt i hela USA för fullt hus, medan fansen i Europa bad att de skulle komma tillbaka hit. Det gjorde dem inte.

Jag tror att de flesta kände sig ganska svikna, även jag. Jag hade verkligen dyrkat dem fram tills dess, de var mina största idoler som bara gjorde rätt och så gjorde dem så... Tokio Hotel var hela min värld fram tills den dagen.



Nu i efterhand har jag knappt lyssnat något alls på dem. Jag nötte deras låtar som fan under nästan ett år innan jag slutligen började lyssna på annat... Och jag började allteftersom glömma bort mina idoler som tidigare fått mig att gråta av både lycka och sorg. Men det är genom detta band som jag har hittat mig själv. Det är med detta band jag har flest minnen, varje låt förknippar jag med någon speciell händelse ur mitt liv, och när det var svårt ibland var det i deras musik jag kunde drunkna och bara glömma allt. Det är fan så jag blir tårögd nu när jag återminns allt, det var så länge sen...

De släpper nytt album snart. Jag måste köpa det av den enkla anledningen att jag vill höra något nytt från dem och kunna återuppleva allt igen. Är det fortfarande samma band jag förälskade mig i för två år sedan? Lyssnade på sneakpeak:en av två av deras nya låtar som läckte ut på nätet för lite sen, och jag skojar inte när jag säger att jag fick gåshud över hela kroppen. Det kändes underbart. Och även om det inte är mitt favoritband längre och jag aldrig lyssnar på dem, har de ändå en speciell plats i mitt hjärta. Om de någon gång kommer till Sveriga så ska jag självklart gå, bara för att låta en gammal dröm slå in.

Tokio Hotel für immer und Ewigkeit...