Jag har varit så jävla arg idag. Vi åkte och handlade hela familjen, seriöst, det var det jobbigaste på länge.
Jag gick runt och fällde elaka och spydiga kommentarer till och mot alla i familjen och var en riktig bicth.
Isak skuttade runt som en annan Duracell-kanin och var tvungen att peta på allt och alla, han ville ha typ hela affären och fick halva, och han snackade som en annan papegoja hela tiden om allting! Så jävla jobbig.
Mats var bara allmänt sur för att han tyckte jag var jobbig eller nåt.
Sen tröttnade mamma på mig å hon blev också sur, och då hade jag ingen kvar. Jag kunde gråtit. Men sen körde Isak på Mats med vagnen, då skrattade jag inom mig.

Sen när vi kommer hem och jag studsat upp på mitt rum i värsta utbrottet kommer mamma upp med en solros + 200 kr i ett kuvert, som avslutningspresent. Jag blev skitglad och höll på att börja gråta XD Sen kom hon tillbaka med en hundralapp till som de tydligen glömt. Kramade och bad om ursäkt för mitt beteende. Sen kom hon tillbaka igen med en till hundring från henne, som jag inte fick säga något om till Mats ;) Jag älskar min mamma <3



Jag har såna fina minnen av solrosor. Det var på den lyckliga tiden då allt verkligen var perfekt, jag var mellan 3-6 år, var ensambarn och hade inga bekymmer. Pappa, jag och mamma planterade solrosor i rabatten nedanför altanen i vårt gamla hus, och de växte och blev nästan 3 m höga. Jag var med i en tävling om Ölands längsta solros, men jag kom tvåa tror jag. En gubbe vann med typ 2 cm eller något sånt där fånigt, jag minns inte riktigt.

När jag låg i min säng och skulle sova, så såg jag skuggorna av solrosorna genom rullgardinen och jag minns så väl hur jag varje sommarkväll låg där och tänkte på att de såg ut som gubbar som stod utanför mitt fönster... Herregud vad man kan bli sentimental av en växt! Jag vill hädanefter aldrig ha några andra blommor än solrosor.