Jag hatar mens.
Jag önskar varje gång det börjar närma sig att den helt plötsligt ska försvinna. Puts väck - bortaaaa!
Tyvärr funkar det ju inte så, och nu den senaste tiden har det haft en tendens att komma vid sämsta tänkbara tidpunkt. Fyfan, låt mig få slippa? Hade något wierd uppehåll år 2007 mellan augusti - oktober, och det var lycka. Hade nästan glömt bort den ett tag.
Fast den kom ju tillbaka sen igen. Suck...
ASSÅ KÄRA NÅN! Jag känner mig som nåt äckligt jävla pms-djur som kryper runt på alla fyra och gör konstiga, gurglande ljud och djupt besvärande suckar med en ballongmage större än en gravid elefants i rosa luddetofflor och galna ögon. Känner ni igen er?

SEN! Är det så jobbigt att handla. Fast att jag har haft den i två år har jag fortfarande problem med att gå till affären och handla grejer som jag så vackert kallar det. Varför? Joo, det ska jag säga er. Det är ungefär samma princip som när man går och handlar toalettpapper. "Hej jag ska hem och sätta mig på toan", typ. Samma sak. "Hej, nu ska jag hem och blöda lite." Eller när man handlar underkläder. "Jaa precis, sådär "stora" är mina tuttar, höhö..." Ni fattar grejen. Ingen ska veta om jag mensar eller inte, så länge jag inte berättar det. Okej jag erkänner, jag och Johanna har alltid koll på varandra när det gäller det. Men främmande människor som man inte har den relationen med ska inte veta om jag har mens! Dah.

Aja. Nu vet hela världen (dvs de ca 15 pers som läser) att jag har mens precis just nu. Usch vad tråkigt, men vafan, någon gång måste man ju prata om det?!