8 mars - från Amanda till emofilten
2009-03-08 @ 21:37:04
Tycker inte ni att det är ganska lustigt att jag har den stilen jag har egentligen?
Nej, tänker väl ni nu som inte känner mig. Alla är "emo" nuförtiden.
Men det tycker jag. Har börjat fundera över min stil och hur fasen jag har blivit den jag blivit, eftersom att absolut ingen av mina vänner har samma stil som mig.
De jag känner som har liknande stil som jag har, har jag lärt känna nu i efterhand.
Hur har jag lyckats? Jag är fan stolt över mig själv..
Jag började förändra min stil någon gång sommaren 2007, när jag började lyssna på Tokio Hotel. Jag tror det var deras musik som fick mig att hitta min egna stil, men samtidigt var jag i desperat behov av att synas. När alla mina andra kompisar började sminka sig mer och köpa dyra kläder precis som alla andra fjortisar ville ju jag naturligtvis också göra det. Men jag kände att det inte riktigt var jag. Dyra märkeskläder har aldrig varit min grej, och jag hade svårt att be om pengar.
Jag tror det var någon gång i åttan som jag kände att jag började gilla att förändra mig själv, och se hur folk reagerade. Jag blev mer självständig och blev mer vågad i både min stil och mitt sätt att vara. För första gången i mitt liv kände jag mig som mig själv, och inte som "kompis till de där". Det började med att jag skaffade plattång och klippte hellugg för första gången sen dagis. Framåt hösten 2007 började jag utöka min musikstil, innan hade jag bara lyssnat på Tokio Hotel men nu började jag så smått även lyssna på Fall Out Boy och senare Panic! at the Disco. Jag började bli alltmer olik mina kompisar.
Den riktiga förändringen kom i januari 2008, då jag vågade ta steget att gå från blond till brunett. Och helt plötsligt såg folk mig. Människor jag typ aldrig snackat med innan började prata med mig, och jag tog det som en enorm komplimang och trivdes extremt bra med att folk gav mig beröm för att jag vågade ha min egna stil. Därefter ändrades mitt mål; nu handlade det inte längre om att bli sedd och söka uppmärksamhet, utan om att vara nyskapande och komma med nya idéer som ingen annan har haft förut. Jag tänker hela tiden att det inte går att utvecklas mer, men jag lyckas hela tiden överträffa mig själv genom att "lära" mig lyssna på annan musik, hämta inspiration från andra och skapa mig något eget. Och jag vet inte vart jag får allt ifrån!
Jag var tvungen att skriva av mig. Så aa, nu vet ni varför jag är som jag är. Hejdå :*
Nej, tänker väl ni nu som inte känner mig. Alla är "emo" nuförtiden.
Men det tycker jag. Har börjat fundera över min stil och hur fasen jag har blivit den jag blivit, eftersom att absolut ingen av mina vänner har samma stil som mig.
De jag känner som har liknande stil som jag har, har jag lärt känna nu i efterhand.
Hur har jag lyckats? Jag är fan stolt över mig själv..
Jag började förändra min stil någon gång sommaren 2007, när jag började lyssna på Tokio Hotel. Jag tror det var deras musik som fick mig att hitta min egna stil, men samtidigt var jag i desperat behov av att synas. När alla mina andra kompisar började sminka sig mer och köpa dyra kläder precis som alla andra fjortisar ville ju jag naturligtvis också göra det. Men jag kände att det inte riktigt var jag. Dyra märkeskläder har aldrig varit min grej, och jag hade svårt att be om pengar.
Jag tror det var någon gång i åttan som jag kände att jag började gilla att förändra mig själv, och se hur folk reagerade. Jag blev mer självständig och blev mer vågad i både min stil och mitt sätt att vara. För första gången i mitt liv kände jag mig som mig själv, och inte som "kompis till de där". Det började med att jag skaffade plattång och klippte hellugg för första gången sen dagis. Framåt hösten 2007 började jag utöka min musikstil, innan hade jag bara lyssnat på Tokio Hotel men nu började jag så smått även lyssna på Fall Out Boy och senare Panic! at the Disco. Jag började bli alltmer olik mina kompisar.
Den riktiga förändringen kom i januari 2008, då jag vågade ta steget att gå från blond till brunett. Och helt plötsligt såg folk mig. Människor jag typ aldrig snackat med innan började prata med mig, och jag tog det som en enorm komplimang och trivdes extremt bra med att folk gav mig beröm för att jag vågade ha min egna stil. Därefter ändrades mitt mål; nu handlade det inte längre om att bli sedd och söka uppmärksamhet, utan om att vara nyskapande och komma med nya idéer som ingen annan har haft förut. Jag tänker hela tiden att det inte går att utvecklas mer, men jag lyckas hela tiden överträffa mig själv genom att "lära" mig lyssna på annan musik, hämta inspiration från andra och skapa mig något eget. Och jag vet inte vart jag får allt ifrån!
Jag var tvungen att skriva av mig. Så aa, nu vet ni varför jag är som jag är. Hejdå :*
Kommentarer
Trackback
