Känns som ett hål i bröstet där all ork, allt hopp och precis allt bara sipprar ut mer och mer för varje dag. Känner mig så jävla trött på vissa saker, vissa personer, på mig själv. Hur kan man känna sig så jävla ensam, hopplös och deprimerad när man egentligen är lycklig? Alltså det är så svårt att skriva som man känner i en blogg som alla kan läsa, man kan inte skriva vad som helst och aa... Det suger. Jag önskar bara att allt kunde vara lugnt igen, som när man var liten. Jag vill leva ett normalt liv för en gångs skull, är det för mycket att begära?



Älskling, du är min trygghet. Tack för att du finns. <33