Jag är så sjukt upprörd över en speciell sak, och jag hade så gärna velat skriva om det såhär i bloggen, men när det samtidigt inte handlar om mig bara utan även om andras privatliv osv så vill jag respektera deras integritet och inte hänga ut dem såhär. Jag vet att de flesta jag känner läser min blogg, och då även inräknat familj och övrig släkt, och börjar jag skriva om det här jävla ämnet som gör mig så upprörd så kommer ju alla flippa över hur jag kan helt "hjärtlöst" skriva så om nära personer i mitt liv på nätet.

Men samtidigt så blir jag arg av att tänka på det med. Detta ämnet är något som är lite halvt tabu egentligen, det är sånt man ska gömma längst in i hjärtevrån och inte prata med någon om, det är sånt man ska gråta ut om i sin ensamhet istället när man sitter i duschen som ett litet barn och låter tårarna försvinna ner i avloppet tillsammans med schampolöddret. Jag blir så arg när jag tänker på det, eftersom jag vet att detta inte är nåt ovanligt - det är saker som händer här och nu överallt i hela världen, bakom stängda dörrar. Och jag vet att tusentals barn känner exakt det jag känt, känner exakt det jag känner, och bara önskar att få veta att de inte är ensamma. Kan det inte vara värt att offra sitt "privatliv", exponera den där dumma, jävla svarta klumpen som gömmer sig i bröstet och bara släppa ut allt, om det bara kan hjälpa någon annan att må liiite bättre?

Varför måste allt vara hemligt? Varför kan man inte bara se sakerna för vad det är och se det som en del av livet? Det finns inget i hela världen som någonsin kommer kunna försköna historien, eller få det att försvinna hur mycket man än ignorerar det som hänt. Och det kommer alltid ligga kvar och gnaga i en avlägsen del av hjärtat, oavsett om man låter bli att prata om det.

Så varför kan man inte ta det för vad det är, och samtidigt hjälpa andra på vägen?