Är det nåt jag tycker är riktigt jobbigt, så är det att vara ifrån min pojkvän en eller flera nätter i rad. Jag kan allvarligt sitta och må riktigt dåligt på kvällen samma dag som jag åkte ifrån honom. Separationsångest? Känns nästan som det. Och då är väl det troligen ett tecken på att vi umgås för mycket helt enkelt, så det är ju bara nyttigt att vara ifrån varandra egentligen vilket jag har förnuft att förstå. But still... Så jävla jobbigt.

Å andra sidan så kan jag ju vara riktigt trött på att bara vara hemma med Christopher, precis som man tycker det blir för mycket med andra personer ibland. Och eftersom vi bor ca 30 min tågresa från stan och alla våra vänner och familjer så kan ju vissa dagar kännas oändligt tråkiga och enformiga när man bara går hemma, men när jag åker bort en eller flera dagar så kan jag aldrig låta bli att tänka på hur mysigt vi kunde haft det om jag varit där just då. Och har jag väl börjat sakna, så finns det liksom inget stopp på det hela förrän jag fått prata av mig lite med honom och fått höra hans röst.

Jag tror mycket handlar om trygghet. De senaste åren har jag flyttat runt mycket mellan mina olika "familjer" - hos mamma, hos pappa, hos farmor... Christopher har helt enkelt blivit den fasta punkten, där jag alltid hamnat i slutänden. Och även om jag inte har alla mina saker där och åker till Kalmar ungefär en gång i veckan för att lämna/hämta kläder och hälsa på familj och vänner, så ser jag ändå Christophers lägenhet som mitt slutgiltiga hem.



Önskan just nu: Att få bädda ner sig under tomtetäcket och somna framför tv:n och höra mannen som sitter vid datorn ...