Ibland blir jag så trött på att många människor inte verkar inse att man faktiskt kan må dåligt över hur man ser ut även om man kanske är helt normal i andras ögon. Enda sen jag var liten har min mamma alltid överöst mig med komplimanger om hur söt och fin jag är (som de flesta mammor gör med sina barn såklart), ingen har någonsin sagt något om mina onyttiga matvanor, jag har aldrig haft svårt för att passa in i grupper och heller aldrig haft några problem med att skaffa nya vänner eller träffa killar.

Därför undrar jag vart fan det gick fel någonstans? Varför tar jag inte åt mig när nån ger mig en komplimang? Istället bara låter jag det passera och lägger istället fokus på mina svagheter och negativa saker som folk säger om mig - jag vrider dessutom oftast om allting som sägs och tolkar minsta skitsak som nåt negativt mot mig. Och varför får jag alltid så dåligt samvete så fort jag stoppar nåt i munnen? Och så sitter jag och känner mig som en klump på kvällen.



Jag vet ju att jag är helt normal egentligen. Jag är en vanlig, söt och normalviktig tjej. Därför tycker jag det är så konstigt att jag tycker totala motsatsen. Och det värsta är att man liksom inte kan ta upp det här problemet med någon egentligen, folk verkar liksom inte förstå att man kan se normal ut men att ens huvud säger nåt annat. Att det inte handlar om att söka uppmärksamhet eller att man har ett bekräftelsebehov som behöver mättas. Att man faktiskt menar allvar.

Och ännu mer förundrad blir jag när både mamma och farmor på samma dag kommenterar att de tycker jag blivit smal, när jag känner helt tvärtom. "Det är bara för jag har svart på mig nu." "Har du sett mig utan kläder eller..." Kanske om de sa det hundra gånger, då kanske... Kanske att jag skulle tro dem då.