Fast är det verkligen så sjukt? Numera är det nog inte så jävla ovanligt faktisk. Och sen har jag varit grymt skoltrött från typ åttan och genom hela gymnasiet i stort sett, jag hatade skolan och när sommarloven väl kom så var jag helt enkelt för slut för att ens orka bry mig om sommarjobb. Visst, nu i gymnasiet så hade jag ändå tanken uppe om att söka sommarjobb men jag fick liksom aldrig tummen ur. Och sen har min mamma alltid varit så snäll och ställt upp och gett mig pengar motsvarande mitt studiebidrag under alla sommarmånaderna, samt hjälpt till om det var nåt extra jag behövde ibland. Klart man önskade ibland när man gick i skolan att man kanske haft extra pengar eller typ under sommaren, men jag klarade mig liksom.

Nu såhär i efterhand så kan det ibland kännas lite surt att man inte har nåt att skiva i CV't mer än utbildning osv, det blir ju automatiskt svårare att skaffa sig ett jobb om man inte har nån erfarenhet. Men samtidigt kan jag inte säga att jag ångrar att jag satt hemma alla mina somrar, för jag hade det tufft med skolan och andra personliga saker för några år sen och hade jag jobbat hela somrarna DESSUTOM så hade jag blivit ännu mer utmattad rent psykiskt. Kanske låter som en lätt ursäkt, men när det handlar om psykiskt mående så tror jag nog att man bara förstår om man själv varit i en liknande situation. Eller att man lättast förstår då. Ser jag tillbaka på det ur mitt perspektiv så tycker jag inte det är så konstigt om jag aldrig har jobbat tidigare. Men jag förstår också om andra utomstående kan tycka det är "sjukt". Fast å andra sidan tog jag ju studenten för bara 5 månader sen, och det är ju inte så jättelång tid heller. Tar ju ibland längre tid för vissa att skaffa jobb, vet de som det dröjt uppåt 1-2 år efter att de slutat skolan innan de får jobb.

Haha, vilken lång text det blev nu!