Känner mig så otroligt manodepressiv hela tiden. Nu kommer jag med mina egna diagnoser igen, men alltså allvarligt... Det måste vara så. Jag måste vara manodepp. Jag kan inte komma på nån annan förklaring till varför jag kan vara så löjligt lycklig och supernöjd med livet ena stunden, och bara senare samma kväll känna mig så otroligt less på mitt liv och allt vad det innebär och bara vilja lägga mig och gråta tills hjärnan rinner ut ur ögonen. Varför är jag såhär? Varför är jag så jävla konstig? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt ?! Blir så trött på mig själv.



Saknar mitt svarta hår. Är inte det konstigt? Jag är nöjd med färgen, men kan ändå inte låta bli att sakna det svarta. För det är mig. Jag är inte mig nu. Åh jag skriver bara massa skit som ingen fattar ändå. Stuck alone with my dark and twisty thoughts.... Yeeey.