Att jag mer eller mindre flyttade hemifrån för nästan exakt 2 år sen känns lite sjukt ändå. Jag känner mig som en helt annan människa mot hur jag var då, svårt att förklara hur men det är bara nåt som känns.

Innan kunde jag knappt laga mat; koka ägg och pasta samt steka köttfärs på sin höjd. Städning fanns inte ens på kartan och om någon bad mig diska en middagsdisk så KANSKE jag gjorde det efter högljudda protester och med dramatiskt humör. Tog en cigg i mitt rumsfönster efteråt och svor över mitt liv.

Idag vaknar jag på morgonen, plockar undan både mina OCH min pojkväns kläder, jag diskar, dammsuger. Lagar godaste maten på världskartan bara för att jag tycker det är sjukt roligt egentligen fast att det ibland känns motigt att börja, men tanken på att få äta en skitgod middag som jag själv lagat driver mig till att fortsätta. Jag röker inte längre, jag är sparsam med alkohol och är inte ofta ute. Jag har en balkong med moderna utemöbler och två golvljuslyktor, jag har vita och röda blommor planterade i stora lådor samt en liten smulgubbeplanta i en egen kruka (dock så är de vissna nu sen brittsommarsolen tog död på dem men jag ska köpa nya i veckan). Jag har en katt som jag matar, leker med, klappar och borstar. Jag har en sambo som jag har det så fruktansvärt bra med att det nästan känns för bra för att vara sant.

Det jag vill komma fram till är att jag är så jävla lycklig just nu. I slutet av augusti, med pengar på mitt konto som jag dessutom vet att jag tjänat ihop själv på världens bästa arbetsplats med världens bästa kollegor. Jag är så lycklig för mig och C, för att hösten är på väg som jag älskar så mycket, och att jag har ett hem att gå till. Jag vet min plats, och jag har äntligen uppnått frid. Frid i hjärtat som jag så länge sökt efter. Som jag nog aldrig känt sådär på riktigt.

Men nu är den här - och jag ska göra allt för att den ska stanna.