Hade sett fram emot just denna dagen i två veckor nu - bara för jag visste att jag skulle få mina pengar. Så har de inte kommit in idag. Suck. Jag som planerade att kicka igång förspelet inför julafton nu, då det är lucia imorgon. Har inte ätit en endaste lussebulle i år, så därför var ju planen att jag skulle testa mig på att baka egna detta året. Idag, alltså. Så jag kunde äta lussebulle till frukost imorgon.
Och så blev det inget. Sjukt besviken. Och jag vet att det bara handlar om lussebullar som jag kan äta resten av december också, men lucia är ju bara en gång om året. Stor mening med att stiga upp tidigt imorgon bara för lucia och knapra på ett torrt knäckebröd. Nej. Bara nej.
EDIT
Tror det är svårt att sätta sig in i hur det känns att vara i princip utan pengar i över en och en halv månad, snåla som fan med allt och bara köpa det viktigaste i matväg, och sen sitta och drömma på kvällarna om all mat man skulle vilja ha. Typ tacos, clementiner, falukorv i ugn, currykyckling med ris.... För vissa känns det så avlägset, men det finns faktiskt fattigdom i Sverige även att vi är ett rikt land. Jag är så tacksam varje dag över att jag har en sån givmild och generös familj. Ingen i min familj är höginkomsttagare, men de delar alltid med sig om jag behöver pengar - trots att det innebär att de själva får snåla in extra på något. Kan inte ens beskriva med ord hur tacksam jag är.
Jag är också tacksam över det lilla jag har i vardagen. Jag har kompisar som jobbat i sen de tog studenten och nu har jobbat upp över 100.000 :- som de sätter in på sina sparkonton. Jag har vänner som bor hemma hos sina föräldrar, och som bara får betala en mini-summa för att de gör det. Jag har vänner som också är arbetslösa precis som jag, men ändå har mer pengar än jag att röra mig med varje månad.
Och jag ska erkänna att det känns jobbigt när vänner bjuder med mig ut, frågar om jag inte kan hänga med på en utgång. Frågar om man ska fika. Eller när man går runt i klädaffärer och nyper i plagg man önskade att man kunde köpa, men som man vet kommer vara slut eller inte finnas i rätt storlek när man själv sparat ihop sina små slantar man har över. "Men en liten chokladboll kan du väl köpa?" kommer frågan när man står och ska handla fika. Visst, har jag pengar kvar av "nöjeskassan" - annars nej. Inte ens en liten chokladboll kan jag unna mig. För jag vet att de slantarna kommer jag ångra några veckor senare när jag står på Konsum och ska handla, och det fattas 15 kr som behöver gå till kattmat.
Jag vill inte verka bitter, men självklart är det jobbigt. Jag har haft det såhär i över ett och ett halvt år nu. Vissa månader är det värre än andra, då min budget är så tajt att varenda krona räknas. Allt räknas noga ut i samma stund som pengarna sitter på mitt konto, "hur många hundra ska dit, vad ska jag lägga dem på". Men jag har ju valt att ha det såhär. Inte frivilligt kanske, men det är ju såhär jag lever. Jag har valt att bo med min pojkvän pga vissa skäl. Jag har valt att skaffa katter. Jag har valt att lägga 1500 :- i månaden på mat till hemmet, än 1000:- matkassa och 500:- fika till mig själv. För mitt liv tillsammans med C är så mycket viktigare än allt det där i slutänden. Jag vet ju att min tid kommer, jag vet att jag inte kommer vara arbetslös för alltid även om det har gått jävligt lång tid nu, och jag vet att det kommer komma en dag då jag kan skämma bort mig själv med att fika på stan och ha råd att lägga 299:- på en dösnygg tröja med gott samvete.
Tills dess är det ju bara att leva vidare. Jag klandrar ingen för att de frågar med mig på saker, jag förstår ju att det är svårt att greppa för många hur tajt man faktiskt lever rent ekonomiskt. "Jag skulle aldrig klara av att leva sådär så länge som du gjort!", har jag fått höra många gånger. Och vad säger det egentligen om dagens samhälle? Det är ett sånt enormt köpbehov idag så att när nån kommer och inte kan leva upp till det, då är det plötsligt "ofattbart". Det är väl ändå det sociala samspelet, umgänget, som är det viktiga i såna sammanhang? Inte vad man ska välja för smak på latten eller om man tar en chokladboll med kokos eller pärlsocker på.
Ni som orkat läsa igenom hela denna wall of text, så gratulerar jag. Troligen förstår ni säkert att detta med uteblivna lussebullar till luciamorgonen faktiskt är nåt som berör mig på riktigt. Det är de små sakerna i vardagen man gläds åt. I detta fallet att jag för första gången på veckor har råd att gå till affären och handla ordentligt och fylla upp kylskåpet. Och genomföra nåt som jag längtat efter i två veckor. Det spelar roll för mig.
