Jag kan aldrig riktigt slappna av och njuta av mitt liv så pass mycket som jag skulle vilja egentligen. Det är precis som att jag inte tillåter mig själv. Riktigt jobbig ovana och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna släppa det där. Tänk er lite som att man nyss haft fetaste skoskavet som precis läkt, sen ska man ta på sig samma skor - och så går man runt hela kvällen mer eller mindre på tå bara för att man inte ska få ett nytt skoskav. Lite så känns det, fast inuti då och inte på foten höhö. Kan man vara så jävla "skadad" av saker som hänt att man liksom inte vågar tro på att det här lyckliga som existerar just i denna stunden, faktiskt är tillåten? Att man ska glädjas åt det som händer här och nu, och sluta oroa sig för saker som kanske händer eller (troligen) aldrig kommer hända i framtiden?

Jag har blivit lite av en expert på att ta ut händelserna i förskott. Det är så sjukt jobbigt i längden men jag vet ju inte hur man slutar heller? Jag bygger upp murar för mig själv som inte ens behöver finnas där. Dessutom gör jag mig ovän med folk på köpet och då blir det ju ännu värre, för då vet jag ju att det är mitt fel från början för att jag är instabil och det känns ju inte kul...

Jag skulle vilja bli psykolog, så man får en större förståelse för orsak och verkar, hur det fungerar inne i skallen.. Men då skulle jag förmodligen behöva träffa en psykolog själv först, ta itu med sina egna issues liksom. Men då behöver man plugga, och det är ju inte jag bra på. Får göra en annan yrkessatsning istället.


Jag saknar Christopher  ♥