När jag var typ 6 år så dog min farfar i cancer. En kväll nån gång efteråt när vi var på väg hem från något så började det blir mörkt, och stjärnorna började lysa. Minns att jag funderade på om farfar fanns någonstans där uppe bland alla stjärnor, och så fick jag upp en idé om att den första stjärnan jag såg varje kväll - det var farfar. Och det har liksom hängt kvar hela livet av nån anledning, först som en trygghet i att veta att han inte var helt borta utan att han fanns varje kväll och såg till så jag hade det bra. Numera är det en vanesak, vet ju att det inte är så egentligen men det var en trygghet för mig som barn. Tyckte om min farfar väldigt mycket och jag vet att han tyckte om mig minst lika mycket också, saknar verkligen när man var barn och allt kul som han drog med mig på. Alla cykelutflykter, alla gånger jag var med honom när han snickrade ihop olika grejer och när jag lekte att han var min häst och tvingade honom att krypa på alla fyra på golvet med ett badrocksskärp som tömmar.... Undrar ibland hur det hade varit om han varit här nu. ♥



Blev därför jätteglad för ungefär en timme sen när jag kollade ut genom fönstret. Ser ni stjärnan? Har haft en usel dag, på alla sätt. Kändes nästan lite bättre när jag såg stjärnan - även att det är rent önsketänkande så kändes det åtminstone inte lika ensamt..