Igår var jag ju för första gången hos min nya s.k "jobbcoach" - det var ju ialla fall vad arbetsförmedlingen hade sagt till mig och vad jag förväntade mig. När jag kommer dit inser jag att det kommer vara i grupp om 16 personer i blandade åldrar, vi har ett schema som omfattar 4 dagars OBLIGATORISK närvaro i veckan i 6 VECKOR mellan tiderna 9-16, därefter kommer det vara individuell coaching 2 dagar i veckan i ett halvår framöver...

Min första känsla var att det kändes precis som att komma tillbaka i skolan igen, jag vill ju ha individuell coaching och inte sitta i grupp med massa andra människor och "slösa" bort min dag på att lyssna på föreläsningar som inte alls intresserar mig... Sen kände jag mig lurad av Arbetsförmedlingen också, som inte ens gett info om vad det är man tackar ja till ?! Det enda de frågade var om jag var intresserad av en jobbcoach, jag svarade ju ja på det för jag tänkte att det varit som innan - och så kommer man dit och så är det inte ens i närheten av samma sak?

Men efter att ha gått hem och funderat lite på det, så bestämde jag mig ändå för att ge det en chans. Då får jag ju faktiskt en anledning till att komma utanför dörren, aktivera mig och fixa iordning mig med roligare kläder osv som jag faktiskt tycker är jätteroligt. Jag träffar nya människor, skapar nya kontakter och dessutom har vi tre "lärare" som man alltid kan vända sig till. Det verkade dessutom vara ganska fritt och ändå chill, samtidigt som de ändå är på och pushar en så att man får tummen ur röven och tar tag i sakerna.

Så idag hade vi en kartläggning över vad jag gjort tidigare osv, och de var jättepositivt inställda till mina intressen (fotografering, mode, försäljning och polisyrket) och vi satte genast upp delmål om att jag ska skriva upp vilka butiker här i Kalmar jag ska besöka och presentera mig i. Det kändes liksom lite boostande på en gång, och jag blev faktiskt peppad till att tro på mig själv och VÅGA framförallt! Det kändes plötsligt möjligt att man har en chans att få jobba med nåt man verkligen vill ändå, och då har jag bara haft ett individuellt snack med dem. De var inte heller sådär jobbiga och utpekande som de på Arbetsförmedlingen är, där de inte fattar ett skit och bara vill bli av med en och därför föreslår massa jobb som man inte alls vill ha - de har typ ingen hänsyn till mig som individ. Det kändes det däremot som att de har här på Folkuniversitetet, så jag är faktiskt positivt inställd! Jag ska fan jobba med nåt jag vill, inte med nåt jag måste för någon annan bestämmer det!