Sedan dag ett, när jag fick fram det där plusset på stickan som bekräftade att jag hade ett groende liv inuti mig, så har jag känt rädsla. Jag har också varit glad, förväntansfull och blivit blödig på ett helt annat sätt än jag någonsin känt förut. Men den överhängande känslan som alltid funnits där, rädslan, den har varit bestående. Och jag har hela tiden väntat på att den ska försvinna.

I början oroade jag mig för att jag skulle få missfall. Sen kom rädslan över om jag åt ordentligt och tillräckligt varierat. Hand i hand med detta, har jag känt rädsla över hur det skulle bli med jobb, ekonomi och om vi skulle hinna få en lägenhet i tid. Känt mig rädd att saker inte ska lösa sig. Att man inte är redo. Och när jag insåg att jag visst är redo - då kom rädslan över att jag kanske kommer bli en dålig förälder. Att jag inte kommer fatta att man gör nåt fel och så förstör man sitt barn.

 

Det är rätt sjukt när jag tänker tillbaka på det - hur mycket jag har oroat mig. Och hela tiden tänkt "men jag kommer nog inte känna mig rädd sen när förlossningen närmar sig, när jag vant in mig i det här". Men om sanningen ska fram så sitter jag här nu, två veckor innan beräknat datum, och är fortfarande rädd. Trots att vi har allt klart, vi har vår lägenhet, jag har jobbat hela sommaren, jag känner bebisen varje dag i magen, jag har haft en normal graviditet, vi har allt vi behöver till barnet på alla plan - både vagn, kläder och övriga tillbehör. Och ändå är jag rädd.

 

Och det är först nu som jag faktiskt inser att den här rädslan nog aldrig kommer försvinna. Jag kommer alltid ha något att oroa mig för. Just nu är det förlossningen och hur jag kommer klara den. Sen själva tiden när man ska hem från BB - vi ska helt ensamma ta hand om den här sköra lilla bebisen och jag bara undrar hur jag ska klara av att ta hand om den lika bra som mina föräldrar tog hand om mig. Hur gjorde mina päron liksom?! Jag är inte ett dugg orolig för mannen för jag ser verkligen en pappa i honom och jag vet att han kommer vara toppen. "Fatta vad mysigt det kommer bli?!" är hans egna ord från ikväll kring detta.

 

Så börjar jag tänka på min mamma och hur hon hönsat med mig, och hur farmor hönsat med pappa, och hur alla mammor jag träffat hönsat med sina barn, och plötsligt förstår jag alla mammor i världen! Jag fattar varför nu. För man vill sitt barn allt gott i världen, man har burit det här lilla livet i nio månader och man utvecklar nåt alldeles speciellt band. Och det är väl bara dags att man vänjer sig vid en livslång oro. För det kommer alltid finnas nåt man kommer oroa sig för när det gäller ens barn - nyfödd eller vuxen, självständig individ. Senare kommer oron kring att lämna sitt barn ensamt med en barnvakt, inskolning på förskolan, oron kring kompisar, första skoldagen, tonårstiden (lär behöva starka mediciner under de åren om man är såhär hispig redan nu....), vuxentiden och sen ska man få barnbarn att oroa sig för OCKSÅ utöver detta... Ja ni märker ju. En evig spiral. Och jag har inte ens fött mitt barn än.

 

Men jag ser fram emot det mer än någonsin.
Jag längtar tills jag får visa mitt barn världen, längtar tills jag får lära denna lilla människan allt jag kan och uppfostra denne till en stark individ med hjärtat på rätta stället. Jag längtar.