Jag kan inte minnas att jag saknat min farfar så mycket de senaste åren som jag gjort nu under tiden som jag varit gravid. Tiden går så fort, och jag slås av hur mycket det är som hänt under dessa åren, hur mycket han har missat. Min fina farfar.

 

Och trots att jag bara var 6 år när han gick bort, så har jag så otroligt starka minnen tillsammans med denna mannen. Några av mina bästa minnen har jag tillsammans med min farfar, och det är nog det som gör att man blir lite extra arg på den jävla skitsjukdomen cancer som tog honom ifrån oss.

 

Jag har alltid haft en nära relation till min farmor och farfar - jag var där jämt när jag var liten och mamma och pappa jobbade, och när de var lediga åkte vi ofta dit på middagar och sådär, och farfar som alltid hade olika projekt på gång stannade alltid hemma när han visste att jag skulle komma. Han hade alltid något på gång - var det inte nåt som skulle byggas eller målas hemma, så kunde det handla om gräsklippning eller renovering i deras sommarstuga. Och jag fick ofta följa med honom när det skulle byggas enklare saker - av honom fick jag en egen liten hammare, och en liten såg, som jag fick stå och snickra med olika stumpar medan han hammrade på det riktiga bygget.

 

Jag var med när vi byggde skjulet ute på trädgården - eller "Björnes Magasin" som vi döpte det till, eftersom nån av oss ungar (jag eller min kusin) troligen fällde en kommentar om att det liknade det nån gång. Jag var med nere i källaren där han hade alla farliga verktyg, och lyckades klämma fingret en gång - därefter fick den heta "Farliga Källaren".

 

Vi var ute och cyklade massa också! Eller farfar cyklade, och jag satt där bak och somnade nästan varje gång. En gång råkade han nypa mig i hakan med spännet när han skulle knäppa min hjälm, kan än idag känna hur ont det gjorde och hur farmor kom och tröstade och tyckte farfar var klantig! Vi åkte och hälsade på Bil-Persson (en herre som hade bilaffär), och han fick jag nästan alltid en ballong på en pinne utav med något bilmärkestryck på. Om det var Liljas eller Volvo? Det var alltid en vit ballong med blå text.

 

Och när vi kom hem så hade farmor mat klart till oss, och sen lekte jag med farfar inomhus tills mina föräldrar kom och hämtade mig. Favoritleken var när vi skulle rida häst, och jag tvingade ner honom på alla fyra på golvet och så skulle jag sitta på hans rygg med ett badrocksbälte som han hade runt axlarna som tömmar, och så kröp han runt i huset med mig på ryggen och jag tröttnade ALDRIG! Trots att han försökte med "...men nu är farfar trött...", kanske att han fick vila en liten stund så jag kunde äta glass.

 

Och det är väl därför jag saknar honom så mycket nu. För att jag tänker tillbaka på min egen barndom, hur fint jag hade det med min farfar, och jag önskar så att han hade fått vara med mig i denna perioden av livet. Jag önskar verkligen det.

15 år av saknad, och jag kommer aldrig glömma vad han gjorde för mig.