Har mer och mer börjat tänka på förlossningen nu i takt med att magen växer. Det faktum att det bara är 2 månader kvar känns helt absurt, vart tog tiden vägen?! Och så börjar jag fundera över hur ont det gör egentligen. Det är ju knappast nån hemlighet att det är en helt galen smärta, men åh herregud - jag vill ju ha kontroll och kunna planera! Har insett på senare år att jag har ett kontrollbehov som heter duga, jag vill helst ha allt planerat och klart framför mig oavsett vad det handlar om. Förstå då frustrationen i och med graviditeten, när jag inte kan planera nåt alls. Det bara händer av sig självt, och det finns ingenting jag kan göra mer än att försöka hänga med.

 

Självklart kan jag ju förbereda mig genom att läsa på om smärtlindringar, läsa om andras erfarenheter och försöka planera saker runt omkring så gott det går - men grejen är ju att i slutänden blir det ju troligen inte som jag vill ändå, det är inget man bör ställa sig in på i varje fall. Mest rädd är jag för att jag kommer få nån slags panik när det väl är dags och flippa ur totalt, stressa upp mig och barnet jättemycket och att jag kommer göra mig ovän med Christopher och att jag bara kommer ligga där och skrika att jag vill åka hem och sluta föda barn. Det sistnämnda lär jag väl säkert göra, haha men ÅH jag vill ha en hint av hur det kan kännas! Så jag kan känna mig lite beredd ialla fall. Barnmorskan tipsade om att man kan sitta med sin partner som nyper en i låret, så ska man försöka andas sig igenom smärtan. Borde nog testa det. Börja härda redan nu!