Okej, bröt alltså ihop nyss när jag stod och diskade pga hormonvågen som slog över mig. Bölade högt och snorigt över detta:

• Att mannen gjorde blodpudding trots att han VET att jag hatar det, men gör det ändå bara för att jävlas "för det är nyttigt när man är gravid"
  
  
• Att jag behövde diska trots att jag gör det varje dag
  
  
• Att jag nog känner mig lite preggo-fläskig ändå
  
  
• Att mitt navelpiercingärr är typ det fulaste jag sett nu och att jag är rädd att den bristningen jag hittills fått där ska bli över hela magen *peppar peppar ta i trä*
  
  
• Att jag hittade nya bristningar som är på gång
  
  
• Att mannen lägger alla burkar på micron pga för lat för att lägga dem på översta hyllan i skåpet där de egentligen ska vara, så att JAG ska behöva klättra upp på bänken varenda dagjävel och göra det trots att jag inte når och trots att jag själv är som ett ovigt jävla skåp just nu
  
  
• Att vi inte har en pall jag kan klättra på istället

 

Sen ville jag tröstäta choklad i min misär men insåg att jag redan ätit tillräckligt med sånt idag och vill inte ha en 4,5 kilos sumo-bebis så därför bör jag låta bli - och så bölade jag över detta faktum, plus att jag fick dåligt samvete för att jag inte ätit mer frukt och grönt än en stor morot och en näve körbärstomater idag.

 

Men så kom mannen in i köket och frågade varför jag var ledsen, så jag hulkade ur mig varför medan han stod och skrattade och pussade på mig och avdramatiserade det hela, så då kändes det bättre. Sen klagade vi tillsammans på att mitt hår ser förjävligt ut, och att jag faktiskt blivit lite tjock fast jag luktar ju åtminstone gott.

 

Blä.