Jag älskar fan att vara mamma. Det händer något nytt varje dag, det är en sån sjukt spännande resa att gå igenom med Joline. Att se hur hon utvecklas varje dag, hur hon lär sig nya saker... Så givande! Och för att inte tala om hur mycket Joline lär mig varje dag, jag upptäcker sidor av mig själv som jag inte trodde fanns. Bandet är så galet starkt.

 

Som igår på Ikea, jag gick och värmde hennes flaska medan mamma passade henne - hör plötsligt hur hon skriker sitt lilla hungerskrik och jag blev nästan chockad över att jag hörde direkt att det var hon! Innan jag skaffade barn har man ju inte hört skillnad på när ungar skriker, alla ungar har ju låtit likadant har man tyckt. Bara en sån sak! Att jag hör skillnad på min bebis bland andra bebisar! Coolt!

 

Häftigast är nog ändå hur man ändrat inställning. Jag kan ju inte påstå att jag var särskilt intresserad av barn innan jag själv blev gravid, detta har ju ändrats helt nu. Ser jag en bebis på stan blir jag så jäkla glad över att jag har en egen att gosa med - för mysig, det är hon verkligen! Förstår verkligen nu vad folk menar med att man ska ta vara på bebistiden, att den är så mysig, och att den försvinner så fort - Joline är redan 3 månader och det har hänt så jäkla mycket! Och jag är också helt säker på att jag vill ha fler barn. Känner det så sjukt starkt, jag kan inte tänka mig att aldrig få uppleva detta igen (även att man kan "låna" andras barn hehe). Även om det inte är aktuellt än på ett par år så är det en känsla jag är helt säker på.

 

 

Är så stolt över hur stor Joline har blivit. Häromdagen så fick vi det första riktiga skrattet - det var så roligt, Christopher blev helt tårögd och jag kände mig bara så jäkla stolt! Hon är så stark i nacken, håller upp huvudet utan något större stöd nu när man bär runt henne. Hon ler stort när man kommer in i rummet, hon ler ännu större när man busar och kittlas, och hon jollrar på om allt möjligt när man pratar med henne. Sen att hon faktiskt är så jäkla lugn och harmonisk liten bebis känns ju nästan för bra för att vara sant! Hon har haft lite problem med gaser som i princip alla bebisar har i början - men det har handlat om enstaka gånger som hon verkligen skrikit otröstligt och länge. Kan räkna på ena handens fingrar hur många tillfällen det har varit. Knappt fem gånger på tre månader är ju inte dåligt! Och nu tycker jag att det i princip har försvunnit. Enda gången hon skriker numera är när hon är hungrig, faktiskt. Är det magen så bökar hon runt mer, men bär man runt henne då så är det som att hon glömmer bort det och hon hänger bara med på armen eller i bärselen. Somnar oftast. Känns verkligen som att vi har haft tur!