Jag hängde massor med min farfar när jag var liten (may he rest in peace..), och vi var ofta ute och cyklade bl.a. Och ett av dedär minnena som man alltid kommer bära med sig var när han nöp mig i hakan med cykelhjälmen. Det är sånt som kommer på tal rätt ofta; "Amanda kommer du ihåg när farfar nöp dig med cykelhjälmen, höhöhö...?", och faktum är att jag minns det så jäkla väl. Förmodligen för att det gjorde så förbannat ont!

 

Och idag gjorde jag fan exakt likadant, med Joline. Skulle sätta henne i matstolen, och den har band så att man ska kunna spänna fast sin avkomma. Vilket jag såklart gjorde, som vanligt. Och nöp henne i låret, OAVSIKTLIGT naturligtvis. Och jag fick så dåligt samvete, bara för att jag själv minns så väl hur ont det faktiskt gör. Fast hon var bara ledsen precis då lite grann, sen glömde hon bort det. Men ändå!! Sen tänkte jag på den där incidenten med farfar, och så blev jag lite ledsen över det också.. Jag saknar honom så otroligt mycket och jag önskar verkligen att han hade fått vara med oss fortfarande, så att han hade fått träffa Joline. Han hade avgudat henne!