Hade jag fått en spänn varje gång nån frågade mig det, så hade jag kunnat ha jävligt mycket pengar nu haha! Sån klassisk fråga som jag nästan alltid får när man träffar fok man inte ser så ofta.

 

Jag vet inte om det beror på att Joline bara är så jävla snäll som jag faktiskt ändå har upplevt det väldigt "lätt" mot vad jag hade förväntat mig. Men jag hade ju målat upp skräckscenarion i huvudet om att vi skulle få ett kolikbarn som skrek 24/7 de första månaderna och att det skulle vara allmänt skitsvårt, lite som raketforskning. Jag var faktiskt rädd som fan på ett sätt att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet. Jag hade aldrig ens hållt i ett barn under 1 år insåg jag samma dag som vattnet gick. Jag var rädd för att jag skulle bryta ihop och känna att jag inte skulle klara ut det, jag var rädd att jag skulle göra fel - ja, egentligen hela graviditeten var jag faktiskt mest rädd och orolig. Så på det sättet var det väl tur att jag hade så många projekt och sysselsättningar på gång under de månaderna så att jag hade annat att tänka på, för hade jag bara suttit hemma på min kammare hade jag förmodligen varit ett vrak, haha!

 

Och sen kom hon. Och var bara så fantastiskt SNÄLL?! Eller ja, de första dagarna i hennes liv när vi var på BB var hon förbannad rätt mycket, så hon fick smeknamnet "Skräcködlan" där ett tag. Men sen när vi kom hem bara vände det. Vi fick in våra egna rutiner och vanor. Hon har sovit hela nätter sen hon var ca 3 mån (förutom vaknat för nattkäk, men hon har somnat direkt efteråt). Hon har aldrig någonsin varit sjuk, fast att alla säger att barn som flaskmatas inte får samma skydd mot sjukdomar som barn som ammas får. Hon har varit normal och till och med tidig med i princip allt det motoriska - vände sig när hon skulle, var tidig med att sitta själv utan stöd, kröp lite tidigare än vanligt och hon hade bara krupit i EN DAG innan hon reste sig upp mot tv-bänken här hemma. Då var hon sju månader. Nu är hon tio månader, ställer sig upp från sittande utan att ta stöd, och det är bara en tidsfråga innan hon går. Och hennes humör ska vi inte tala om, det är precis som att hon finner sig i allt. Att ta med henne ut bland folk är knappast nåt jobbigt - hon är väldigt kontaktsökande och söker sig även till främlingar, när vi är och handlar så kan hon sitta i vagnen och kika på folk och börja hojta till dem, och när de börjar prata tillbaka med henne så skiner hon upp och klappar händerna. Eller så sitter hon bara med och kollar på folk. Enda gångerna hon blir grinig är faktiskt bara om hon är trött eller hungrig. Och då matar man henne, eller så ser man till att försöka få henne att sova = problem solved. Skitenkelt.

 

Märks det att jag är stolt? Haha. Men det är fantastiskt. Jag har hittat SÅ många nya sidor hos mig själv som jag inte ens trodde att jag hade. Och roligare blir det ju i takt med att hon blir äldre! Just nu längtar jag tills hon börjar prata, det märks nu att hon börjar fatta vissa ord. Som mamma och pappa, det vet hon ju. "Kisse" vet hon också innebörden av, men kan inte riktigt säga det. Säger man "klappa händerna" eller "bravo!" så klappar hon för fulla muggar, haha! Och bara att kunna kolla in i hennes ögon, och se att de ser ut exakt som mina... Det är en sån häftig känsla.

 

Så hur är det att ha barn då?
- Det bästa jag kunde gjort.