Idag var det dags för sista ultraljudet som vi haft inbokat, har sett fram emot detta jättemycket! Dels för att mannen inte kunde följa med förra gången när jag var där i v 12, och dels för att man i detta stadiet kan se en antydan till vad det kan bli för kön på barnet! Och detta är ju något som både jag och mannen känt från allra första början att vi vill ta reda på. Många som blivit förvånade när jag sagt att vi vill ta reda på könet, för många är det ju själva spänningen i att inte veta vad det blir. Men för mig har det faktiskt känts självklart redan innan jag blev gravid, och detta är inte nåt jag funderat över nu heller egentligen utan nåt jag vetat hela tiden att jag vill göra. Och mannen ville också veta, så idag var det spännande att åka upp till sjukhuset!

Visade sig ju vara lättare sagt än gjort, haha... Det är en sprattlig bebis vi har, det kunde vi lugnt konstatera! Den sprattlade och bökade runt, och eftersom det är så mycket plats där inne nu så "flöt" bebisen mest iväg när hon drog över magen, hahaha! Men efter mycket om och men så kunde hon mäta det hon skulle, så från huvud till stjärt är alltså Kotten runt 12 cm nu (tror jag, varken jag eller mannen kunde minnas nu när vi kom hem exakt vad hon sa), och sen får man lägga på lite extra med benen, då hen var ihoprullad som en liten boll med armarna korsade över ansiktet först. Det jag blev mest förvånad över var hur jävla mycket PLATS det faktiskt finns fortfarande, herregud jag som känner mig så uppsvullen och är stenhård på magen upp till naveln nu liksom och så kan bebbson flyta runt bäst hen vill där inne fortfarande, haha snacka om sjuk känsla!

 

En annan häftig sak var också att jag kunde se på skärmen när bebisen rörde sig och jag faktiskt kände det samtidigt som ett litet bubbel. Senast jag var där såg jag ju att den rörde sig men det var ju inget jag kände. Nu vet jag ju att det är bebbson som sprattlar där inne varje gång det känns sådär, hihi! Hade en jättebra sköterska också som förklarade jättenoga vad hon gjorde och vad allting satt osv, så det kändes jättebra. Kollade hjärtat gjorde hon också, och det satt på rätt plats, hade sina fyra kamrar och pickade på som det skulle - även att det tog sin lilla tid att få en bra bild av just hjärtat då bebis utförde morgongymnastik haha! Men allt såg bra ut som hon kunde se, så det kändes jätteskönt att höra!

 

Sen kom vi ju till det här med kön - och utefter vad HON kunde se så verkade det som en liten tjej, "det verkar faktiskt se ut som blygdläppar" hahahaha men sen å andra sidan är det bara en bedömning med 80 % chans att det är rätt, så hon sa att vi skulle ta det med en nypa salt eftersom det ändå kan vara en pojk. Men hon sa också att hade det varit en kille så hade hon mycket enklare kunnat se det, då den bedömningen ligger uppåt 97 % säkerhet. Så ja, jag har ju en liten känsla på en tjej men jag vet inte om det är för att det är vad jag hoppats på eller om man faktiskt har en såndär "kvinnlig initution". Vi får se helt enkelt! Nu får vi ju inte se plutten förrän den tittar ut så det blir spännande 5 månader nu tills september. Datumet ändrade vi inte på heller - förra sköterskan beräknade till den 2 september och hon idag kom fram till den 3 september med dagens mått mätt. IIH!

Hej på er! Sitter här helt sjukt snorig och är ledsen för jag inte kan njuta av mat... Känner ju inte ens vad det smakar. Överdoserat mitt nässpray idag men tycker knappt det hjälpt, så får väl köra med det bara när jag är riktigt täppt och när jag ska sova, så jag kan andas åtminstone.

 

Fattar inte hur jag lyckats bli sjuk såhär mycket på så kort tid? Det är ju olika grejer varje gång. Men nu kände jag att det fan inte gick att vara hemma mer både pga pengar och för att jag hamnar efter på jobbet, så satt både i torsdags och fredags och kämpade på med feberfrossa och avgrundshostade som en lungsjuk. Var supernoga med att hosta i tröjarmen, tvätta händerna ofta och varje gång efter att jag snytit mig, och det var så skönt igår eftermiddag när jag gick från jobbet att veta att jag nu hade hela helgen på mig att vila ut ordentligt.

 

Sov hos mamma igår för jag skulle hämta lite grejer, men sen steg febern framåt kvällen när jag skulle hem så tyckte jag lika gärna kunde stanna. Skulle egentligen till IKEA idag med, men det får vänta till nästa helg. Tog en alvedon innan jag skulle åka hem i eftermiddags, så när jag kom hem var det lagom att jag hann diska, handla, laga mat och göra kokosbollar innan energin rann ur haha. Så nu har det varit viloläge sen kl 20 framför mellon, och efter detta inlägget är det fanimej läggdags.

 

 

Bebisupdate: börjar fundera över när min mage kommer. Befinner mig alltså i v. 14 och tycker mest jag svullnat upp. Kan ju inte påstå att jag har nån mage direkt, haha ser man mig nu så tror man ju inte att jag är gravid. Men sånt där är ju himla individuellt, vissa har ju en dundermage när de är i samma vecka som mig och andra får ju ingen synlig bula förrän framåt v 18-20 liksom, så det är väl bara att ta vara på tiden som jag fortfarande är smidig och kan ta mig runt obehindrat. Lär ju komma en tid sen när man undrar hur fan man kunde knyta sina skor själv eller ta sig upp ur sängen normalt utan att rulla över som en hund, haha! Nu är det dessutom bara en månad tills nästa ultraljud, då är jag i v 19 och det ska bli så sjukt spännande att se hur mycket bebis har växt!

 

Hoppas på svar på din blogg. :)

Har abort aldrig funnits i din tanke, och hur kommer de sig att du inte ville göra det? :)
Stort lycka till. Skriv emellanåt!

 

Abort var något som jag övervägde allra först - jag tänkte på mitt jobb, jag tänkte på hur jag och C bor, ekonomin... Det var ju såklart en chock då det inte var planerat, och att behöva sitta i den situationen och helt plötsligt behöva VÄLJA över en sånhär sak kändes skitjobbigt.

Men när den första chocken lagt sig och jag började fundera mer på det, ju mer kände jag att jag ville köra på. Jag började tänka på hur mitt liv skulle se ut om jag skulle välja en abort - skulle det bara vara "tack och hej, det var det!" och sen skulle man gå vidare med sitt liv? Jag kände mig helt enkelt ledsen och nedstämd när jag tänkte på att jag ev. skulle ta bort det. Därför tog jag upp det med C om hur jag kände, och om att vi borde tänka om. Att vi inte skulle tänka så mycket just nu på allt det praktiska runt omkring i första hand, utan reda ut först och främst hur vi kände inför ett föräldraskap i sig. Vi båda kom fram till att det var nåt vi ville och kände att vi skulle klara av. Sen började vi tänka på det praktiska. Tror att C kände pressen på ett annat sätt än jag med allt det praktiska, och jag tror det är en typisk manlig grej att vilja ha allt "säkrat" till sin familj och ha allt förberett innan man skaffar barn liksom. Men jag kände väl mer att det är sånt som löser sig med tiden - större lägenhet är ju nåt vi ville ha i vilket fall, bara att man fick lite press på sig att få det fixat lite snabbare nu!

Och efter att vi bestämt oss så har jag inte ångrat mig alls. Och från det ögonblicket jag fick se skorpan på ultraljudet så har jag verkligen känt att detta är rätt. Jag tycker däremot att abort ska vara en självklarhet och är glad att det finns tillgänligt i Sverige fram till vecka 18 - jag tycker man ska ha makten att bestämma själv över hur man vill göra, oavsett anledning!

 

 

 

 

 

Anledningen till att jag väljer att berätta om detta är för att jag inte vill (och snart inte kan, hehe) hålla det "hemligt" längre. Det är ute på jobbet och våra närmsta vet. Även en del andra i våra liv har börjat få ta del i detta, och jag känner att det inte är så mycket att hålla på längre. Vad är det ens att hålla på liksom? Är ju helt sjukt glad, stolt och förväntansfull, men lite nervös och rädd på samma gång.

 

 

 

Låt mig presentera Bebbson - ser ni att h*n vinkar? Den 2 september 2013 beräknas jag alltså klämma ut denna soffgrupp ni ser på bild. Just nu endast 6 cm typ - mitt och Christophers lilla underverk. (Och ja, det är alltså EN så ingen dör typ och tror jag ska ha tre. Då hade jag dött själv kan jag lova).
Helt oplanerat och med lite dålig tajming med tanke på jobb osv, men om sanningen ska fram så blir ju livet sällan som man tänkt sig. Ibland får man planera om. Så nu letas det lägenhet för fullt inför Bebbson's ankomst. Kan ju inte bo kvar i ettan för evigt.

 

Och eftersom man är så pass "UNG" (ja herregud vad det känns som att man kommer få höra det där ordet framöver....) som man ändå är så förstår jag ju att folk kommer ha delade åsikter kring detta osv, men det är liksom lugnt. Kalmar är ju ändå Kalmar, förväntar man sig nåt annat av folket i den här stan är man nog lite rökt. Jag och Christopher samt våra familjer är ialla fall jätteglada och ser fram emot detta! Det känns (ialla fall för mig) som att livet fick en helt ny mening på något sätt. Det är en helt otrolig känsla och det är så ofantligt stort att greppa att jag knappt ens fattar det själv.

 

Så ja, nu vet ni. Kommer hålla er uppdaterade kring detta under resans gång.

Har ni några frågor så skjut på, så ska jag försöka svara på dem! Och även ni som är helt negativa osv får gärna spotta ur er detta här, så ska jag sänka er offentligt i ett inlägg där jag släpper lös mina gravidhormoner. Och tro mig... en gravid kvinnas vrede är något av det sista ni vill uppleva ;) *piskljud* Lär ju få ta del av era åsikter förr eller senare då Kalmar fortfarande är skvallerbyttornas Mecka, hiho.

 

PUSS PÅ ER!