Moffar mig med chips, choklad och kaffe. Fantastiskt skön kväll ute, man kan ju hoppas på att sommaren återvänt nu! Fick även göra mig själv lite till åtlöje och gå och snacka med grannen angående mitt lilla bröd-drama som hände tidigare imorse, och att jag (eller snarare katten) tappade ut en bok genom fönstret som hamnade i hennes buskar precis utanför hennes fönster. Hon skrattade gott, sa att det var lugnt att jag letade, och så gjorde jag det. Hittade boken och även ett mus-kadaver.

 

 

 

 

Hade jag fått en spänn varje gång nån frågade mig det, så hade jag kunnat ha jävligt mycket pengar nu haha! Sån klassisk fråga som jag nästan alltid får när man träffar fok man inte ser så ofta.

 

Jag vet inte om det beror på att Joline bara är så jävla snäll som jag faktiskt ändå har upplevt det väldigt "lätt" mot vad jag hade förväntat mig. Men jag hade ju målat upp skräckscenarion i huvudet om att vi skulle få ett kolikbarn som skrek 24/7 de första månaderna och att det skulle vara allmänt skitsvårt, lite som raketforskning. Jag var faktiskt rädd som fan på ett sätt att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet. Jag hade aldrig ens hållt i ett barn under 1 år insåg jag samma dag som vattnet gick. Jag var rädd för att jag skulle bryta ihop och känna att jag inte skulle klara ut det, jag var rädd att jag skulle göra fel - ja, egentligen hela graviditeten var jag faktiskt mest rädd och orolig. Så på det sättet var det väl tur att jag hade så många projekt och sysselsättningar på gång under de månaderna så att jag hade annat att tänka på, för hade jag bara suttit hemma på min kammare hade jag förmodligen varit ett vrak, haha!

 

Och sen kom hon. Och var bara så fantastiskt SNÄLL?! Eller ja, de första dagarna i hennes liv när vi var på BB var hon förbannad rätt mycket, så hon fick smeknamnet "Skräcködlan" där ett tag. Men sen när vi kom hem bara vände det. Vi fick in våra egna rutiner och vanor. Hon har sovit hela nätter sen hon var ca 3 mån (förutom vaknat för nattkäk, men hon har somnat direkt efteråt). Hon har aldrig någonsin varit sjuk, fast att alla säger att barn som flaskmatas inte får samma skydd mot sjukdomar som barn som ammas får. Hon har varit normal och till och med tidig med i princip allt det motoriska - vände sig när hon skulle, var tidig med att sitta själv utan stöd, kröp lite tidigare än vanligt och hon hade bara krupit i EN DAG innan hon reste sig upp mot tv-bänken här hemma. Då var hon sju månader. Nu är hon tio månader, ställer sig upp från sittande utan att ta stöd, och det är bara en tidsfråga innan hon går. Och hennes humör ska vi inte tala om, det är precis som att hon finner sig i allt. Att ta med henne ut bland folk är knappast nåt jobbigt - hon är väldigt kontaktsökande och söker sig även till främlingar, när vi är och handlar så kan hon sitta i vagnen och kika på folk och börja hojta till dem, och när de börjar prata tillbaka med henne så skiner hon upp och klappar händerna. Eller så sitter hon bara med och kollar på folk. Enda gångerna hon blir grinig är faktiskt bara om hon är trött eller hungrig. Och då matar man henne, eller så ser man till att försöka få henne att sova = problem solved. Skitenkelt.

 

Märks det att jag är stolt? Haha. Men det är fantastiskt. Jag har hittat SÅ många nya sidor hos mig själv som jag inte ens trodde att jag hade. Och roligare blir det ju i takt med att hon blir äldre! Just nu längtar jag tills hon börjar prata, det märks nu att hon börjar fatta vissa ord. Som mamma och pappa, det vet hon ju. "Kisse" vet hon också innebörden av, men kan inte riktigt säga det. Säger man "klappa händerna" eller "bravo!" så klappar hon för fulla muggar, haha! Och bara att kunna kolla in i hennes ögon, och se att de ser ut exakt som mina... Det är en sån häftig känsla.

 

Så hur är det att ha barn då?
- Det bästa jag kunde gjort.

 

 

Eftersom jag inte längre har en brödrost av olika anledningar, så har jag den senaste tiden rostat mina mackor i ugnen. Och ja, eftersom jag fryser mitt bröd (det hinner bli gammalt innan jag ätit upp det annars), så är det alltså nödvändigt att kunna värma upp det innan jag ens KAN äta det.

 

Det har även den senaste tiden hänt vid X antal tillfällen att jag glömt bort brödet, och kommit på det försent när de redan har blivit brända. Rekordet hittills var tidigare i veckan när jag glömde bort mina två brödskivor totalt fyra gånger, dvs ÅTTA SKIVOR BRÖD innan jag fick dem o-brända. En halv jävla limpa bara för att jag är en idiot.

 

Men idag har jag bestämt mig för att sluta rosta mina mackor i ugnen och istället köpa en fin brödrost. Anledningen? Glömde ju såklart mina mackor, igen. Men denna gången var det längre tid - i vanliga fall brukar jag bara glömma dem nån minut längre medan jag står och håller på med annat i köket, men idag tog jag med mig barnet och satte mig på toaletten, borstade bort kattsand från golvet och rensade kattlådan innan jag kände att det osade bränt..... Och ja, dessa hade till och med börjat bränna igenom på undersidan vilket ALDRIG hänt förut, det RÖK ordentligt om mackorna när jag tog ut dem och slängde dem i vasken för att spola dem med vatten... Och det luktade nästan brandrök asså, fyfan. Idag blev jag faktiskt rädd.

 

Så efter att ha öppnat alla fönster på vid gavel och vädrat ut nu en lång stund så har jag druckit mitt kaffe och brett smör på ett mjukt tacobröd istället. Vore ju synd att elda upp mitt hem nu när jag börjar få så fint här.

 

 

Har lovat mig själv att inte handla mer nu MEN DET GÅÅÅÅR FUCKING INTE när man råkar gå in i en inredningsbutik med massa fint. Fan. Naturligtvis var det ljuslyktor jag kom hem med... Orkar inte att jag är så efterbliven och ALLTID köper ljusrelaterade inredingsprylar. Aja det var fint iallafall. Så, nu glömmer vi det!

 

I övrigt har jag haft en toppendag med Maddson! Tacos är fan fina grejer. Sen åkte vi på roadtrip, barnet höll sig lika lugn och snäll som alltid och nu har jag bestämt mig för att jag ska gå på älg-safari inom en snar framtid. Gillar älgar. Gillar också det faktum att jag och Madde-kvinnan är lika rödhåriga nu, HAHAHA. Folk tittade lite på oss, det var roligt!

 

 

 

Jag vet inte om mina beteende klassas som en ätstörning, (förmodligen inte) men ja jag är nog lite knasig iallafall. Nu i en ganska lång period har jag knappt käkat nåt - för jag har helt enkelt inte tänkt på det. Eller "haft tid", dvs jag har stressat över annat och prioriterat bort det. Inte för att jag har varit så värst hungrig heller. Men det blir väl kanske så när det sker stora förändringar i ens liv. På ett sätt har det varit bra, för nu har mina sista två preggokilon försvunnit + två till, så nu kan jag glida runt i även mina tajtaste jeans som jag hade innan, haha. Men smalare än såhär vill jag inte bli, för nu har mina favvisjeans börjat bli för stora och jag AVGUDAR dem så nu har jag börjat tvinga mig själv till att äta och prioritera det bättre!

 

Nu verkar det "äntligen" som att frossandet har återvänt. Gjorde tacos i tisdags, som jag åt då, igår, och idag kommer Madde hit och så ska vi äta det också. HAHA. Älskar tacos <3<3<3<3<3 Sen köpte jag en hel jävla påse med såna där chokladkex igår. Åt upp hela. Själv. På en kväll. 250 g kex, kollade närigsvärdet bara på kul och ba *OOPSIE* typ 1500 kcal smäckte jag i mig på ett bräde, HAHAHA. Vilket offer man är. Bara en tidsfråga tills dedär jävla kilona är tillbaka igen!

 

Joline är en fantastisk unge på alla sätt. Jag kan inte komma på minsta lilla grej som hon är "jobbig" med - andra barn kanske vaknar mycket på nätterna, äter dåligt eller äter för mycket, är rädda för främmande människor, är sjuka mycket, gnälliga att ha med ute bland folk, sena med det motoriska.... Men Joline är bara perfekt. Lättare unge har jag aldrig träffat. Det var det som skrämde mig mest när jag blev gravid och bestämde mig för att bli förälder - att få ett barn som skulle bli krångligt, att jag inte skulle känna att jag klarade av det. Att jag skulle stå där och undra hur fan jag tänkte när jag tog mitt beslut, jag som aldrig knappt ens hållt i ett barn i hela mitt liv!! Men snacka om att det blev helt tvärtom.

 

Som nyfödd sov hon först ensam i sin vagn de första veckorna, men när barn är precis nyfödda är de fortfarande inställda på sin egen dygnsrytm de hade i magen. Dvs det blir mycket vakentid på nätterna. Men Joline var aldrig skrikig. Jag kunde sitta uppe med henne i sängen, lägga henne i mitt knä på rygg och sen låg hon där och kikade tills hon blev trött och somnade, och jag la över henne till vagnen igen. När hon var ungefär 3 månader så hade hon ställt in sig på att man sover på natten och är vaken på dagen, och började sova hela nätter. Naturligtvis vaknade hon ett par tre gånger per natt och ville käka, men sånt gör ju små bebisar. Hon somnade alltid om efteråt. Alltid.

 

Hur som helst så blev det vid nåt tillfälle att jag var så jäkla trött efter all sömnbrist att jag började samsova med henne för att hon skulle sova bättre, och det var skitskönt för hon sov längre då och vi kunde sova till 10-11 på morgnarna. Helt sjukt, haha. "Tyvärr" har ju detta fortsatt. Och visst, jag ÄLSKAR att sova bredvid den där lilla tjejen, men hon blev nyligen 10 månader, och vi stör varandra otroligt mycket när vi samsover. Och snart fyller hon ett år, och då tycker jag att det är dags för henne att kunna sova hela natten i sin egna säng. Dessutom så måste hon bli runtburen för att somna, vilket funkade förut men ju större hon blir desto tyngre blir hon ju, samt att det blir rejält opraktiskt när man är iväg eller ute om man ska bära runt på henne. Som det är nu måste jag bära runt henne innan jag försiktigt kan lägga ner henne när hon somnat. Och oftast så vaknar hon två-tre gånger på kvällen innan det hunnit bli helt mörkt ute, så jag tror även att ljuset förstör lite för henne så behöver införskaffa en ordentlig mörkläggningsgardin. Lägger jag ner henne i sin säng utan att bära runt på henne blir hon skitförbannad, och jag har helt enkelt skjutit fram det hela för jag har liksom inte orkat ta striden.

 

Men nu är det dags! För fick reda på av hennes far att hon sover hela nätterna i sin säng där, så då insåg jag att problemet förmodligen ligger i att hon är bortskämd med mig och vet att jag "mammar" henne. Går det utan problem där så borde det ju göra det hos mig med! Så igår satte vi igång projektet med att hon skulle somna av sig själv. Mätt och trött bäddade jag ner henne igår, hon blev tvärförbannad, jag plockade upp henne och vaggade tills hon lugnat sig, sen la jag ner henne och gick ut. Skrik och gråt i några minuter, jag kom tillbaka och upprepade proceduren. Hon var SÅ upprörd, alltså riktigt hysterisk. Till slut somnade hon ändå i famnen på mig innan jag ens hann märka något typ, så trött var hon. Så att hon skulle somna i sin säng då lyckades ju inte riktigt. Så ikväll gjorde vi om det hela igen. Exakt samma sak hände, första gången plockade jag upp henne men hon var precis lika hysterisk i famnen på mig som i sängen, så då körde jag igång 5-minutersmetoden på riktigt. Jag gick in efter 5 minuter, klappade på henne i sängen, stoppade in nappen och la henne ner, sa godnatt och gick ut. Och tamejtusan - jag behövde bara gå in tre gånger, och för varje gång så blev hon mer och mer lugn innan jag efter sista gången hörde att hon höll på att somna. Och till slut så gjorde hon det! Det tog nog bara en kvart, så jag hoppashoppashoppassssss att detta fungerar nu och att vi kan få lugna och sköna kvällar i fortsättningen nu utan bärande, gnäll och att hon vaknar innan jag själv hunnit gå och lägga mig.

---

Idag har jag städdag! Försöker alltid ha det när Joline inte är här, dels för det är mest praktiskt när man är ensam och dels för att hon ska slippa spendera en halv dag med att glo på när mamma dammsuger och annat tråkigt. Har gått ner till tvättstugan med första omgången tvätt också så att jag har rena lakan, så ikväll kommer jag känna mig sååååå nöjd och 100 % tillfreds med mitt hem haha.

 

Och igår efter jobbet skulle jag köpa en färgbomb till håret på en salong här i Nybro, men de hade inga alls?! Hur kan man INTE ha det, haha? Och hon jag snackade med verkade inte ens särskilt positivt inställd till dem, "de fungerar knappt ändå" fast det beror väl på lite hur man förväntar sig att resultatet ska bli kan jag tycka... Det är klart att de inte håller länge eftersom det inte är en permanent färg. Jag tror inte ens den kallas för toning. Hur som haver så måste jag ha en bombjävel till håret typ NU eller kanske imorgon. Innan helgen iallafall för nu kan jag nästan inte vänta längre med att tvätta håret... Nej jag har alltså inte tvättat håret sen i torsdags när jag färgade det. JAG VET STOPPA PRESSARNA, jag är lika förvånad som er - men faktum är att det faktiskt hållt sig fräscht fram tills typ idag. Vet inte riktigt vad det beror på men jag har vant håret vid att bara tvätta det två gånger i veckan nu ganska länge = det går längre tid innan det blir skitigt, PLUS att jag blekte det rätt rejält innan det röda åkte i vilket gör håret torrt som fan och sen har jag haft tupering i håret nu i nästan en vecka vilket också är nåt som gör att det inte blir skitigt lika fort av oklar anledning.

 

Men ja, både vill och inte vill tvätta håret idag. Jag ska göra det, men är ju orolig för hur pass mycket färg det kommer rinna ur.... Men jaja, tvättar jag idag så kan jag beställa en färgbomb från le internet som förhoppningsvis hittar hem hit innan fredag, och så kluttar jag i den då. Yä. Let's do that!

 

 

 

 

 

 

We're all fifty shades of fucked up

Sitter hos Frida och surplar Black Tower ur skojiga glas. Lämnade min avkomma hos hennes far idag, det är alltid lika jobbigt men jag vet ju att hon är i goda händer! Sen lämnade jag bilen hos mami, dunkade Näääk & Nimo hela vägen så jag nästan fick ont i huvudet, och sen tog jag bussen till stan.

 

O'Learys väntar ikväll. Gå dit och hälsa på rödtoppen!

 

Ja som ni ser i rubriken - mobilen är död och helt kaputtish, så vill man ha tag i mig får man väl skriva på nån av mina hundra miljoner sociala medier och hoppas att jag har WiFi och således kan se meddelandet, eller så får man kasta sig på en cykel till Nybban.

 

Så. Nu kan ni återgå till era liv. Jag ska gosa med avkomman!